Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern

För att starta ett projekt behöver det först läggas tid på att observera barngruppen. Var är den nu, vad är den på jakt efter, vart drar den och varför tror jag det. Vad kan det finnas runt hörnet som kan dyka upp? Jag får som Mia uttrycker det, använda mig av ett aktivt lyssnande. Efter att observerat och funderat tror jag man kan hitta en tråd att börja nysta på. Kanske det just nu handlar om tex snö. Många barn är intresserade av att leka, bygga och uppleva snö just nu. Hur lägger man upp fortsättningen, en fortsättning som gör barnen och mig samt övriga pedagoger nyfikna. Vad är det vi vill undersöka om snö? Det kan vara bra att bestämma sig för en, eller några frågor som blir utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Om det är snö som vi väljer att arbeta vidare med är det bra att vi pedagoger skapar någon sorts grund kring snö att stå på, något som gör oss lite trygga i ämnet. Vi ska givetvis vara medresenärer på snöresan, men det behöver också finnas en trygg vuxen som alltid kan ställa spännande frågor samt få arbetet vidare om barnen inte hakar på direkt. Alltså krävs en noga förberedelse. Något som vi diskuterat mycket kring i utbildningen är vikten av att dröja sig kvar i något. Ofta vill vi vuxna ge mer, fråga mer- men ibland är det bästa vi kan göra bara att dröja oss kvar. Låta frågorna grumla runt lite, kanske de omvandlas till nya frågor eller ideér under en vilande period. Alltså är det viktigt att bära med sig känslan av att inte ha för bråttom fram. Det är som Christian Fabbi säger, ”att det ofta är den vuxne som har en idé och ingång. Men det är genom barnens arbete som det utvecklas vidare. Tanke två skapas i relation med det barnen gör. De vuxna behöver lyssna på barnen.”

Som jag i tidigare inlägg nämnt blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I detta fall skulle det då kunna handla om snö, uppleva snö. Den är fryst, den smälter sen kan den frysa igen. Testa snö från olika platser, ser den lika ut när den smälter. Vad ser vi när den smält. Lägga snön på ljusbordet, uppleva smältprocessen genom ett genomskinligt kärl. Uppleva den med hela kroppen. Hur låter snö? Kan vi härma ljuden. Hur upplever vi snön när vi ser och känner, kontra blundar och känner. Känns den olika på olika delar av vår kropp. Vi kan använda oss av riktig snö, måla med olika tekniker på snö, men också skapa den med färg och annat material. Det finns inga hinder, bara möjligheter!  Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar för att hitta fler frågeställningar, samt för att med hela vår kropp lära känna snön. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Jag bär också med mig vikten av att det är det kollektiva lärandet vi vill åt, lärandet som tillåts ha en större ingång där många testar tillsammans. Där vi både härmar varandras sätt, samt tillåts göra olika. Och där pedagogen lyssnar för att se betydelsen och varför frågan uppstod, samt ställer följdfrågor vid behov för att komma vidare. Det är också upp till oss pedagoger att organisera rummen så att de inte finns där för att enbart ge oss rena svar, utan för att ge oss möjlighet att få flera ingångsvinklar. Det finns ofta inte bara ett riktigt svar, utan flera parallella sanningar. 

Lenz Taguchi (1998) menar att den sparade dokumentationen kan fungera som material vid diskussioner mellan pedagoger och övriga vuxna om barn, hur de lär, tänker, gör och så vidare. Genom pedagogisk dokumentation ges barnet en möjlighet att ta kontroll över sitt eget lärande och pedagogen att ta kontroll över sitt arbete. Man får en möjlighet att lära sig om hur barnet upplever och förstår. Som pedagog får man en chans att kunna betrakta barnet om igen, vilket ger oss ytterligare möjligheter till utvecklande reflektioner och lärotillfällen. 

Det blir ett hjul av kunskap som snurrar runt, runt och där vi alla tillåts växa som individer. Utan krav där det är upplevelsen i sig som är det viktiga, inte prestationerna. Vilken härlig tanke!

Tema ljud- en föreläsningen jag går miste om

Kvällens seminarium skall handla om barns skapande, och arbete utifrån tema ljud. Denna föreläsning går jag tyvärr miste om, men har ändå en del tankar kring ämnet. Ofta på arbetet sätter jag på ljud i bakgrunden, och jag tror att vi påverkas av det vi hör när vi arbetar med ett material oavsett vilket. Ljudet kopplas ju ofta samman med våra egna upplevelser och minnen till det. Men vad händer när nya ljud introduceras. En dag på arbetet satte jag på en operett. Och vad jag såg då var att ett barn verkade reagera starkare än de andra barnen på detta. Hans mimik i ansiktet och hållningen i hela hans kropp uttryckte att detta berörde honom på ett eller annat sätt väldigt starkt. Han uttryckte något som var svårt för mig att avläsa. Men till slut bad han mig väldigt bedjande att snällt stänga av. Jag frågade honom varför han ville det. Men det var för svårt för honom att förklara kändes det som. Hans uppsyn var bara att detta var inget positivt. När jag frågade honom hur musiken fick honom att må, svarade han bara -inte bra. Och givetvis stängde jag av. Jag lät en fråga hänga i luften, nämligen vad det var som hände i hans kropp som fick honom att inte vilja höra med. Kanske han funderade vidare på det, eller så gjorde han det inte. 

Jag tänker att ljud är ett sätt att skapa på. Men också ett sätt att förstärka tex ett bildskapande. Ett ljud kan tillsättas för att väcka en känsla eller en idé inom oss. Det kan tillsättas för att uppväcka ett minne i oss. Något vi själva har varit med om. Många ljud tror jag att vi hör utan att lägga någon vikt vid. Tex fågelljud, eller en fors som forsar. Men när vi sedan hör dem igen så frammanas våra egna bilder. Man kan också använda sig av ljud för att förstärka en känsla. Vid ett tillfälle var jag med och satte upp en dansproduktion om stress. Då använde vi oss mycket av inspelade ljud från klockor, bilar samt bussdörrar som öppnades och stängdes. Det var vår bild av stress rent ljudmässigt. 

Man kan också använda sig av sång för att engagera. Tex vid matbordet på jobbet häromdagen så började ett barn att räkna något på ett mjölkpaket. Barnet gjorde det om och om igen. Tillslut hörde jag hennes räknande i mitt huvud, och satte en melodi på det. Barnen runt omkring blev alldeles tysta och bara tittade och log. Jag upprepade melodin och till slut satt vi alla i flera minuter och bara sjöng vår låt. Det blev total koncentration, utan att tala ett ord. Alla kom med i melodin, och blev intresserade av att vara med i gruppen. 

Föreläsaren Sol Morén som jag går miste om att lyssna till är en ny människa för mig, och för att stilla nyfikenheten lite så sökte jag på henne på wikipedia. Där omnämns hon och hennes arbete, och det finns även några ord man kan söka sig vidare på i denna text. Bland annat ordet ljudkonst. När jag läser vidare om just det ordet så står det såhär. 

Ljudkonst är ett vitt begrepp som omfattar olika, ofta genreöverskridande, konstuttryck där ljud och lyssnande är i fokus. Inom detta löst definierade fält samlas olika uttryck som exempelvis konkret poesi, elektroakustisk musik, noisemusik, ljudinstallationer, videokonst, text-ljud-komposition, spoken word, avantgardistisk poesi, experimental teater och film, happenings och performance. På grund av begreppets inkluderande karaktär omfattar ljudkonst både bildkonst, musik, teater och litteratur, och kan diskutera vilka ämnen som helst, precis som övrig samtida konst.[1]  (Wikipedia 2012)

Jag har sett några föreställningar där det blandas genrer av uttryckssätt, tex dansföreställningar med språk inblandat. Och jag själv har även medverkat i just en sån dansföreställning. En föreställning som handlade om is, och sättet man kan vara kring is. Hur is låter och känns. Vi dansare som medverkade blandade dans, kostymeri, ljus, scenografi, ljud av is som rör sig samt ord på isländska. Allt för att få ett ännu starkare uttryckssätt till att förmedla is och upplevelsen av den på. Det var ett otroligt spännande sätt att arbeta på, och jag som aktör levde mig otroligt mycket in i föreställningen. Genom att blanda olika uttryckssätt så kan en upplevelse förstärkas oerhört mycket. Det blir som att dela sina egna erfarenheter med varandra, samtidigt som nya skapas. En möjlighet att lära av varandras rikedomar, samt att ändå få uppleva dem i sig själv utan att vara ensam i det. Detta är något som jag i min verksamhet hoppas kunna använda mig mer av i framtiden. Ytterligare något jag kan ta med mig i mitt utforskande kring hur jag mer aktivt kan arbeta med kreativa blandningar ihop med barnen. 

Reflektion kring projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö

Vea Vecchi säger att ateljén har två funktioner:

1. Erbjuda barnen en möjlighet att behärska olika sorters tekniker
2. Hjälpa pedagogerna att förstå barns läroprocesser

Här blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Ett språk som de kan tala, eller vill utveckla för att kunna förmedla sina upplevelser, känslor och frågor eller svar. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I form av olika material, färger, smaker och dofter mm. Att introducera detta på ett sätt där man tänker på att deras sinnen får arbeta, och att sätta ord eller känslor till detta som då sker. Och att enligt reggio tänk då försöka hålla sig till tanken om ett hållbart samhälle, vilket för mig betyder att erbjuda mycket material som är återvunnet, eller kommer från naturen. Och att som människa ha med sig en känsla av respekt över det vi arbetar med, samt att ta ansvar över materialet. Man ges tillgång till mycket material och upplevelser, och behöver då medvetande göra hos barnen att med denna frihet och tillgång tillkommer det också ett ansvar. 

Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar i förhållande till material för att skapa ett projektarbete. Med en bas där man utgår från vad barnen uttrycker intresse för. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Vad sker med oss människor, i förhållande till oss själva, varandra samt materialet. Vad upplever vi, sätta ord på detta. Återkomma och återkoppla med hjälp av dokumentationen samt ta det ett varv till. Att försöka synliggöra barnens tankar och lärstrategier, och visa dem för oss. Att på detta sätt tillsammans skapa en grund för ett samhälle vi lever i, där vi är medborgare och levande i allt vi gör. Samhället blir utifrån det som sker på förskolan, vilket i förlängningen även blir en del av samhället. Där barnen växer som medborgare genom upplevelser, samt blir medborgare som tar del av samhället nu. Är med och skapar det nu. Samt får del av demokratin nu. Allt detta bidrar till ett demokratiskt samhälle, med en kultur av personer som ifrågasätter samt är tillåtande mot varandra så att detta kan möjliggöras. Här och nu är bästa förberedelsen för vad som kommer till oss i framtiden. Detta ges tillbaka till barnen i form av dokumentationen vi för. Vi ser, diskuterar och tillsätter nytt. Detta utforskar vi sedan tillsammans, också är cirkeln igång. En cirkel av växelvist utforskande, för alla parter som deltar. 

Barnen styrs inte bara av hur andra uppfattar dem, utan också av tingen som omger dem. De är till viss del avgörande för hur våra kroppar kommer agera. Föremålen vi erbjuder har en inneboende känsla som vi människor blir till i genom detta förhållande sinsemellan. Tex hur vi går in i ett rum är beroende på hur det är uppbyggt, inrett. Tingen är alltså delaktiga kring vilka tankar vi får, samt möjligheterna vi ger våra tankar till att utvecklas. Därför är det viktigt att atelieristan delger miljö och ting som får barnen delaktiga på ett utforskande sätt. Ett projektarbete behöver därför vara otroligt genomtänkt, och förberett så att barnen kan komma till sin rätt genom vad vi erbjuder. 

Viktigt att ha med sig att som en gemensam grupp vara nyfikna, och att arbeta och undersöka här och nu. Och ha med sig tankarna att genom ett kollektivt lärande får vi en bredare ingång till ny kunskap. Detta genom att barn ser varandra, härmar och plockar från varandras lärstrategier. Vi pedagoger har ett stort ansvar att dokumentera mycket och sen använda detta för att titta bakåt, för att just kunna komma framåt. Både själva men även med barnen och föräldrarna. Och att genom detta arbetssätt försöka göra barn och föräldrar delaktiga så vi tillsammans kan utvecklas ännu mer. Vi har också ett ansvar att som pedagog förbereda oss rent hypotetiskt på möjliga vägar arbetet kommer att ta, men att inte låsa sig vid vart vi tror att gruppen är på väg. En våg av kunskap som det gäller att följa, utan att hålla fast den eller förhindra genom pedagogens egna låsning inför ett hopp ut i något okänt.

Barns skapande och visuella språk. Och lite annat smått och gott..

Ja visst, ännu en intressant föreläsning kring barns skapande och visuella språk. Och Stina Braxell som höll i föreläsningen diskuterade att barnens språk ibland blir det visuella. Ett av hundraspråk, som vi behöver erbjuda dem. Hon drog paralleller till upplevelser hon varit med om. Där barnen inte haft ett verbalt språk, utan använt sig av bildskapandet som uttryckssätt för sina känslor och upplevelser. Vad händer ifall dessa barn möter en miljö eller en pedagog som inte har förståelse för detta? En pedagog som erbjuder en miljö där barnet inte kan komma till sin rätt i sitt skapande? Vi pedagoger måste förstå vilken makt det är vi besitter i barnens liv, och vi måste vara lyhörda och vårda deras skaparlust med ömhet. Genom en enda mening kan vi vända en situation från att vara fri och hämningslös, till att bli en produktbaserad inlärningsuppgift. Vi kan lätt ta bort deras frihetskänsla och skaparlust, men vi kan inte alltid återskapa den. Det är ett stort ansvar vi vuxna och pedagoger har för att ge barnen det de behöver för att kunna fortsätta växa och våga. Stina skriver i sin bok Skapande barn, att utvecklingen av bildspråk sker inte av sig själv. Den behöver gödas och få näring genom förebilder som hanterar olika sorters material och verktyg. Ju tidigare barn får lära känna många olika sorters material, desto större möjligheter har de att utveckla sitt skapande och att formulera sig i bildspråk. Detta är något som jag anser behöver diskuteras oftare i dagens förskolor. Att man får en förståelse kring varför det är viktigt att även våra små barn ges denna möjlighet att få möta olika material. Att man förstår varför klottrandet är viktigt för oss alla, just för att efter ett tag istället kunna hantera detta material som en förlängning till våra uttryck. Att ge barnen möjlighet till att använda så många språk det bara vill och behöver. Detta handlar inte bara om färg och form för mig, utan om alla uttryckssätt såsom musik, konstruktion, drama mm. 

Stina berättade att 7% av vår kommunikation består av språk. Det resterande är mimik, gester och just andra uttryckssätt. Otroligt fascinerande när man börjar tänka på det. Och när man väl börjat tänka på det så blir det väldigt tydligt för mig hur mycket jag kan påverka mina medmänniskor bara genom hur jag rör mig, vart jag fäster min blick när vi talar, hur jag tar emot det som kommuniceras till mig. Åter igen är jag så glad att jag påbörjat denna atelieristakurs. Jag ser hela min yrkesroll förändras framför mina ögon. Jag blir ibland otroligt osäker på vart jag är på väg men tvingar mig själv att bara kastas ut i en process där jag försöker vara så lyhörd och delaktig som jag tror att jag bara kan. Jag är tacksam över att jag vågar utsätta mig för denna press, samtidigt som jag får en förståelse för dem i förskolan som inte vågar låta sig pressas, ifrågasättas och utvecklas. Det är tufft att våga vara självkritisk, men samtidigt kan jag inte se något annat sätt att vara i min profession. Hur kan vi inspirera fler till att våga ta hoppet ut?

Måste passa på att nämna en otroligt bra föreläsning jag varit på, som heter Att organisera för en lyssnandets pedagogik. Det var tre föreläsare där som upplevdes som otroligt kompetenta och tankevärda. En av dem stod ut och fångade mig redan från första meningen han sa, Per Bernemyr är hans namn. Han är pedagogisk handledare och utvecklingskonsult för förskola och skola, och hade många åsikter som fick mig att tänka till tre -fyra vändor till. Han pratade bla om olika sätt att organisera i samhället, det demokratiska eller det auktoritära. Där det demokratiska sättet handlade om följsamhet, en föränderlig kultur, att leva i samförstånd och hela tiden i någon sorts rörelse. Medan det auktoritära då var en motpol. Han diskuterade att det demokratiska krävde en hel del av oss människor, men att den var smartare på så sätt att alla fick vara delaktiga i beslut, vilket gör att alla är i ständig rörelse och utveckling tillsammans vilket i sin tur gör att vi får en medborgardelaktighet. En delaktighet där vi tillsammans skapar världen vi vill leva i. 

Det är denna delaktighet jag som pedagog och medmänniska är ute efter. Att låta barnen, deras föräldrar samt pedagoger tillsammans skapa dagens förskola. En förskola där vi eftersträvar demokrati, kreativa processer för alla inblandade samt ett förhållningssätt till miljön som är hållbart på sikt.

Projektarbete i Reggio Emilia

Missade tyvärr denna föreläsning v 46 om projektarbeten i Reggio Emilia. Tror det hade varit en otroligt givande föreläsning då jag verkligen behöver få chans att lyssna till diskussioner kring detta sätt att arbete med projekt, och då främst deras sätt att dokumentera med hjälp av tex spaltanteckningar. När man läser i boken Project Zero får man en otrolig inblick i hur stort deras dokumentationsarbete verkligen är. Där har vi tex tre pedagoger som arbetar med en grupp om fyra barn som tillsammans lever i ett projekt tillsammans. Det är tre olika skriftliga dokumentationer som gås igenom, och stöts och blöts tillsammans. Man ger följdfrågor, ger möjlighet för den nya atelieristan i gruppen att vidareutvecklas, samt ger även de med större erfarenhet en möjlighet att inspireras av nya tankar och idéer. Men detta räcker inte, utan senare i arbetet kopplas även andra pedagoger samt en pedagogista in i deras tankar och funderingar kring hur man ska gå vidare med projektet samt utformningen av dokumentet. 

Man kan också i boken läsa om hur två av pedagogerna hjälps åt att färdigställa material i innegården, så att det där kan komma att ske ett möte kring det kommande projektet som kan hjälpa till att bidra med ännu mer tankar och idéer, tex ett tredimensionellt material som hjälper till att frammana minnen av barnens diskussioner sen tidigare. Man ställer också fram material som kan vara till hjälp i deras blivande diskussioner, som i detta fall kan komma att handla om mätning då de tillsammans ska bygga en bro. 

Jag blir förundrad över vilken tid pedagogerna erbjuds, både i förberedelse av projektet, samt till diskussioner och även antalet pedagoger per barn när projektarbetet genomförs. Det är en syn på barnen och deras behov som jag verkligen önskar att vi i Sverige kunde närma oss. Vad är det som gör att deras tankar kring barnen är så mycket mer utvecklade. Varför är deras tro på både barnens och pedagogernas tid något helt annat än vad vi möter här. I Sverige är det inga problem med kraven, det tycker jag vi får hela tiden- och högre och högre. Men när ska vi ges tid till kraven i samma mån som kraven är stora?

Fastnar vid just en mening i texten (som är helt taget ur sin kontext) där det står ”Denna fråga använder de begrepp som barnen just har skapat, och även om den inte skulle förändra det problem de måste hantera, skulle den ha introducerat problemet på ett sätt som skulle varit i harmoni med barnens tänkande”. Det är en riktig aha upplevelse för mig att läsa just de orden. Hur kan något så enkelt bli som poesi i mina öron? Det är ju detta allt handlar om när man arbetar med barn, och det tål att upprepas igen - ett sätt som skulle varit i harmoni med barnens tänkande. 

Det blir mer och mer viktigt för mig att försöka få syn på barnens läroprocesser, just för att se barnen där de är men också för att möjliggöra för mig som pedagog hur jag ska driva det jag ser vidare. Saker och ting växer i sin betydelse ju mer jag synliggör processen kring seendet för mig själv. Undrar hur många av de hundra språk jag väckt hos mig själv under höstens passerade månader? Jag återtar mina språk sakta men säkert, och hoppas göra det samma för mina förskolebarn! 

Ett virrvarr som blir större och större

Denna torsdag satt vi på en föreläsning om dokumentation kring projektarbeten. En föreläsning som stärkte upp mina egna tankar kring hur jag vill fortsätta arbetet med barnen, och hur jag vill att min roll som pedagog ska se ut. Föreläsningen handlade mycket om hur en projektingång kan gå till, samt hur man går vidare med ett projekt.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud, så jag ljuger om jag inte erkänner att jag för tillfället är lite lätt förvirrad. Man vill ju ut och prova det man diskuterar om på föreläsningarna, samtidigt som det är läge för mig själv att inse att jag befinner mig i en process själv. Det är så lätt för mig att vara självkritisk och att vilja driva framåt hela tiden, men något jag behöver träna på är att stanna upp. Vila lite i detta nya, samt vara noga med att dokumentera mig själv samt mina upplevelser för att kunna se tillbaka just för att om ett tag kunna röra mig framåt igen. Vi diskuterar ofta att det är barnets läroprocesser som skall dokumenteras och synliggöras, men just nu är jag helt inne på att göra detsamma för mig. 

Som vanligt efter en föreläsning är det några olika tankar och diskussioner som hänger sig kvar och som jag vill tänka lite extra på. 

Denna gången är det till exempel tankarna kring enskild- respektive gruppdokumentation. Vi individualiserar ju ofta barnen i våra dokumentationer, vilket ju helt och hållet går emot våra tankar kring hur vi vill att barngruppen bemöter varandra. Där vi strävar efter att forma en grupp där barnen ser varandra, att deras styrkor får möjlighet att komma fram och där man även ser varandras svagheter och hjälps åt när det behövs. Att vara accepterande för barnet som det är, samt att växa tillsammans. Så varför så mycket enskild dokumentation?

Personligen för mig tror jag att det just nu handlar om att hitta ett arbetssätt där man testar om och om igen, utvärderar inför sig själv och därigenom utvecklas. Pedagogisk dokumentation är något jag försökt arbeta med under många år, men ändå känner jag mig som en novis på detta. Men tankarna hos mig växer ju hela tiden, så det är kanske inte så konstigt att jag hela tiden känner mig som en nybörjare. Där jag befinner mig nu kan jag ju se att det inte bara är fotona och texten som spelar stor roll. Utan även mitt sätt att diskutera med barnen, ställa följdfrågor. Där är jag nu. Det ska bli spännande att se var jag är om ett år. 

Avslutar med ett utdrag ut boken "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi, en bok man aldrig kan läsa för många gånger. Själv är jag inne på min femte runda. 

Via en pedagogisk dokumentation har vi möjlighet att se barnet på nytt- om och om igen. Vi kan tänka, lyssna och ifrågasätta i en gemensam reflektion kring det vi ser och hör. Vi kan synliggöra våra teorier och hypoteser, ifrågasätta dem och skapa nya. Genom dokumentationen gör vi oss synliga för oss själva. Samtidigt kan vi använda dokumentationen så att vi kan göra barnet synligt för sig självt, genom att visa barnet: Så här gjorde du. Och fråga barnet: Hur tänkte du? Vi kan också göra barnen synliga utåt mot föräldrar och andra. På det viset gör vi oss själva och vår gemensamma kultur på förskolan synlig. Samtidigt görs i vår reflektion samhället synligt för oss genom sin avspegling i barnen och oss själva. Barnen och vi själva bär med oss allt vi ser och hör och upplever utanför daghemmet in över tröskeln. Det uppträder i barnens lek, utforskande och tankar, och det uppträder i våra tolkningar och teorier. Ett dokumentationsarbete i en reflekterande kultur gör oss till aktiva medkonstruktörer, inte bara av vår egen kunskap och kultur, utan också utav samhället som sådant. Vi är alla medskapare i ett samhälle som är i ständigt vardande. 

Att vara inne i en maräng

I lördags var jag och Julius inne i en maräng. En maräng som kulturföreningen Vittring skapat. Det var föreningens invigningskalas och bygget av marängen var så stor att den rymde en blåsorkester. Känslan av att stiga in i en maräng var underbart härlig. Det är fantastiskt att som vuxen få lov att leka både med sin fantasi samt att få uppleva detta magiska tillsammans med barn. När vi kom hem ville Julius genast bygga en maräng i vår hall, som vi kunde stiga in genom varje dag. Jag fick förklara att det blir för klurigt att ha vår hall som en maräng, men att vi gärna kan bygga en liten tillsammans. Jag ser med glädje fram emot vad kulturföreningen Vittring kommer fortsätta erbjuda både mig och mina barn i framtiden. En rolig väg som jag tror blir både utmanande och spännande!

Givande föreläsning som föder ännu flera tankar.

Förra veckan fick jag chansen att uppleva en föreläsning med med Tarja Häikiö. En kvinna som slår mig vara full av kunskaper kring Reggio Emilia, deras arbetssätt och filosofi samt många egna tankar som för mig känns som ljuv musik. Tarja gick igenom reggios grundtankar och deras byggande av nya tankar samt hur hela befolkningen tänker kring deras närmiljö och hur de som befolkning i världen vill finnas till. När jag åkte hem från föreläsningen kändes det som hela hjärnan skulle sprängas av funderingar, och tillsammans med min resekamrat bubblade det ideér, frågeställningar och utbyte av tankar hela vägen hem. När jag nu sätter mig för att gå igenom mina anteckningar en vecka senare fastnar jag för vissa ord och beskrivningar som vi tog upp under föreläsningen. 

Det som jag väljer att diskutera vidare här är vikten av det visuella arbetet i reggio filosofien. Att man genom det visualiserande tar till sig kunskap. Tex att om man arbetar med ljus börjar man med att se på ljus, man introducerar ljuset på olika sätt. Vidare får inte bara se på ljuset utan också uppleva ljuset, då med hela sin kropp. Samtidigt som man upplever pratar man om det som sker. Och sen börjar experimenterandet om,och man återskapar ljuset på flera olika sätt. Man får en förtrogenhetskunskap genom att uppleva, diskutera och experimentera. Det är så tydligt att det inte är bara en pedagog som står och lär ut, utan en upplevelse som man delar. En upplevelse som pedagogen måste möjliggöra genom förberedelser till viss del, men också genom att följa barnet i dess färd och hålla liv i diskussionen. Att som pedagog våga haka på barnets tankar, ge barnet tid till diskussioner samt utmana både barn samt sig själv. 

Det känns så självklart som arbetssätt att man följer och arbetar jämsides med barnen, men jag tror ofta att man som pedagog bromsar sig själv just för att man är osäker på vart arbetet är på väg. Man är som vuxen van att förbereda, följa något planerat och många gånger kan det vara lättare att lära ut ren fakta än att själv vara mottaglig för ett experimenterade som tar olika vägar. 

Detta för in mig på tankar jag har om hur svårt det ibland kan kännas att prata om reggio arbetet med andra, för det kan ibland vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ju en filosofi, ett sätt att välja att både leva sitt liv och bemöta världen samt befolkningen runt om på. Jag har läst delar ur en avhandling som heter Från Novis till Expert: Förtrogenhetskunskap i kognitiv och didaktisk belysning av Lars-Erik Björklund. Där diskuteras bland annat ordet expert. Jag lånar därför en del av hans text just för att beskriva lite känslan av att inte kunna sätta fingret på denna filosofie, detta utan att själv komma att kalla mig för expert vilket är ordet han här nedan beskriver

Expertens förmåga att se är inte ofelbar, experten bedömer felaktigt, tar felaktiga beslut och reagerar automatiskt och oflexibelt. Hon har svårt att bedöma både sin egen och andra experters kompetens. Experten inser inte att saker som för henne själv är självklara kan vara svåra och komplicerade för andra. När vi frågar experten om de kunskaper som leder henne får vi ofta otydliga svar. Det verkar som om kunskapen som ligger bakom dessa färdigheter är dold eller tyst. För dem som vill skapa objektiva, rationella observations-, bedömnings- och beslutskriterier är det ofta problematiskt att få experter att tala. 

När jag använder termen expert i den här texten menar jag en individ som har lärt sig 

behärska något så väl, att hon beter sig och uppfattas som kompetent och duktig. Det kan röra sig om triviala saker som att knyta ett skosnöre, gå i en trappa, räkna enkla matematiska tal, men också att behärska sociala interaktioner, lösa komplicerade uppgifter eller att göra professionella bedömningar. Jag intresserar mig framför allt för de förmågor och färdigheter som tar tid att utveckla och där man ser en tydlig progression från novis till expert: den beprövade erfarenheten. 

Givetvis tror jag att man kan introducera rena faktakunskaper om reggio till alla inom barnomsorgen, men precis som man säger att en del tex dansare har ”det”, tror jag att man även som pedagog kan ha ”det”. 

Och med denna inlagda text av Björklund vill jag bara ifrågasätta om man verkligen kan säga att en förskola är reggio inspirerad när exempelvis pedagogerna som jobbar där har tex en helt olik barnsyn från varandra. Det känns alltför lätt i dagens Sverige att slänga sig med uttrycket ”reggio inspirerad förskola” utan att fylla verksamheten med reggio tankar. Undrar vad Loriz Mallaguzzi hade sagt om det som sker i världen runt om med han och hans föregångares tankar? Skulle han vara glad över att något är väckt i världen, även om det fullt ut inte stämmer med hans grundidéer? Jag undrar. 

Konsten är som energi för fantasin.

Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén? En intressant fråga i min utbildning som nu lyfts för att diskuteras, stötas och blötas. 

Jag tror att man genom att betrakta konst väcker sina ögon och sina tankar. Man ger sig själv en möjlighet till att öppnas upp. Inte bara inom ämnet bildskapande, utan även med musik, dans, drama- ja alla uttryckssätt som finns. Man kan inspireras genom att se något nytt som man själv vill prova på att efterskapa, men man kan också få en känsla som genererar att man skapar något eget som inte innan fanns där inne och nu vill hitta ut. Det väcks diskussioner inne i den egna kroppen, samtidigt som det är ett sätt att som individer kunna mötas för att diskutera vidare. Man kan ge sig själv en förlängd tanke, som tidigare kanske var gömd. Det möjliggörs ett möte både för mig själv med mig själv, men också med andra människor. 

På mitt arbete får verken och bilderna som skapas vara framme för betraktning under veckan innan barnen får lov att ta med sig dem hem. Detta för att barnen inspirerar varandra med sitt skapande, samt möjliggör för möten sinsemellan som kanske annars inte hade skett. Det blir ett möte med varandra om deras konst. Därför har vi två hyllor i verksamheten där vi har utställningar för varandra, samt nyttjar väggarna för bilder och dokumentation kring det de skapat. En av hyllorna är precis utanför ateljén där man kan bli inspirerad på vägen in, samt en är i hallen så även föräldrarna man få möjlighet att få till ett möte med dessa fantastiska verk och barn som rör sig på mitt arbete. Ofta ser jag att barnen står och rör vid, eller lyfter upp något för att studera närmare. Precis som för oss vuxna ger detta möte dem en möjlighet att förlänga och utmana sina tankar. Idéer får en chans att födas, och fantasin sprakar igång.

Inne i vår ateljé har jag för tillfället två böcker framme, en möjlighet att möte konst av erkända omtalade konstnärer. En Monet bok, samt en av mina personliga favoriter nämligen Zorn. Eftersom ateljén fortfarande är relativt nystartad för barnen känner jag av att de fortfarande är upptagna med att utforska material, och de flesta är kvar i ett klotterstadie där de bara intresserar sig för att använda material. Men har tillsammans med några av barnen suttit och bläddrat, samt samtalat kring bilderna vi ser i böckerna. Och hoppas på fler givande tillfällen med ännu fler nyfikna barn. Jag håller hela tiden ögonen öppna efter spännande böcker som det är tillåtet för barnen att få nyttja själva inne i ateljén. Ofta tycker jag mig möta pedagoger som tydligt visar att många av böckerna är ömtåliga, de är vi rädda om. Inte konstigt att många barn inte vågar gå fram och bläddra, undersöka och sätta sig med dem en stund. Jag hoppas spegla en tolerans till barnen att det jag ställer fram är även deras material. Jag tror att den känslan gör dem nyfikna, och får dem intresserade av att undersöka mer..

Läste något som var så otroligt sant för mig häromdagen av Ann Åberg. Vad sägs om det här-

Någon kanske vet vad ett barn är, men ingen vet vad det kan bli. Någon kanske vet vad en förskola är, men ingen vet vad den kan bli. Någon kanske vet vad världen är, men ingen vet vad den kan bli. 

Graffiti, att vara eller inte vara..

 Andra tillfället som jag missat på kursen, vilket grämer mig enormt. Varje gång vi inom utbildningen ses känner jag att jag får en vitaminspruta rätt in i kroppen, och den dosen behövs med jämna mellanrum. En spruta med förnyad energi samt kreativitet till att komma vidare som pedagog. Inte konstigt att jag talar varmt om utbildningen inför alla som frågar om den. Och även de som inte frågar om den men som jag givmilt delar med mig tankar av till. 

Missade i alla fall denna gång ett möte i mörka Göteborg, där deltagarna skulle vandra runt och inspireras och diskutera kring graffiti. Önskar jag hade varit med då detta var ett otroligt starkt samtalsämne i mitt hem då jag var en revolterande ungdom och ansåg att konsten mot alla odds var fri. Fri att utföras överallt, där behovet hittade sin plats. Nu några år senare känner jag att konsten fortfarande ska vara fri, men jag inser också att det  finns många aspekter inom frågan. Jag förstår att det kanske inte kan vara ett fritt flöde med graffiti varhelst man känner för det, men kan heller inte riktigt förstå att det måste vara straffbart att välja det som uttryckssätt. Jag är kluven. Men på ett spännande sätt. Öppen för diskussioner och tankar, och gillar att livet och mina meningar lever fram och tillbaka. Har accepterat att det inte alltid går att låsa sig vid en åsikt. 

Så graffiti. Är du bara ett otyg, eller innehåller du mängder av vackra känslor och utmanande tankar. Konsten ligger i betraktarens ögon, visst var det så?

Förr och nu, framtiden och sen..

Tillsammans med min basgrupp diskuterade vi vecka 41 barns skapande och atelieristans roll på förskolan. Vi möttes upp på förskolan Solstrålen i Trollhättan och gick runt i miljön, diskuterade vad vi såg och gav varandra nya tankar och energier. Vi diskuterade att atelieristans uppgift blir att bla utmana barn och pedagoger, både med material samt med öppna sokratiska frågor. Vi tror också att atelieristan kan komma att ha en viktig roll vid dokumenterandet av verksamheten. Att även här föra frågor som fördjupar arbetslagets tankar och även för dem vidare i sitt tänk. Efter att diskuterat olika situationer är vi överens om vikten att alltid ha ett tydligt syfte och mål med hur vi väljer att bemöta barnen i deras utforskande samt i deras vardag. 

Att alltid ha ett syfte och mål kändes för oss alla naturligt, men vikten av detta förhållningssätt har för mig själv blivit ännu tydligare. Genom att ha tydliggjort detta för mig själv spetsar jag nu istället mitt tänk till att utvecklas vidare ännu mer och försöker att alltid fråga mig själv vad som är mitt syfte med vad jag säger, eller hur jag gör. Hur tillåtande är jag i olika situationer i våra olika rum, varför är jag inte lika tillåtande i alla situationer? Vad är gamla värderingar som hänger med mig från min uppväxt och tiden jag växte upp i. Vad är skillnaden mellan då och nu? Inne i ateljén är det ett mycket tillåtande bemötande, med mycket öppna frågor där barnen kan experimentera med olika material samt diskutera med mig som vuxen. I andra miljöer kan jag märka på mig själv att jag har andra förväntningar, som tex vid maten. Jag drar en slutsats där att uppförandet är i en direkt kombination med uppfostran. Tillsammans med min basgrupp uppstod det många intressanta diskussioner kring detta. Kuvar vi barnen i tex matsituationerna genom att det finns så mycket rätt och fel där? Genom att kuva dem där gör vi dem till mindre kreativa människor i den övriga vardagen? Varför tycker vi att det är viktigt med minsta lilla uppförande kring bordet, vilket gör hela situationen till en ganska krävande stund med tillsägelser och krav. Istället för en stund där vi möts, äter för att vi är hungriga, dricker om vi är törstiga. Njuter tillsammans av maten, som egentligen är det centrala. Hur mycket eget ansvar ska barnen tillåtas kring detta funderar jag på. Vissa barn har inte ork att sitta still och äta. De vill bara vidare och riktigt förtränger att de är i behov av energi. Jag har inga svar, jag kan bara fundera och prova mig fram tillsammans med mina barn. Olika behov hos olika barn kräver olika förhållningssätt hos mig som vuxen. Jag får hela tiden rannsaka mig själv, och återigen tänka igenom syftet med det jag säger och gör. Ett syfte som förhoppningsvis aldrig gör att jag stagnerar i mitt tänkande. Även jag vill hela tiden framåt, och även jag förtränger basala behov när det finns annat som intresserar. Det kan inte bara vara fel, svart eller vitt. Eller?   

Flytande grafit och hård kol

Flytande grafit och hård kol

Fick en egen uppgift på vår utbildning häromdagen, nämligen att prova på ett material man inte så ofta själv använder sig av. Oj vad jag tyckte det var svårt att välja vilket material jag ville testa på att arbeta mera med. Men valde till slut flytande grafit, samt hård kol. Skillnaden mellan svart och vitt, och hur de tillsammans blir en helhet trots deras olikheter. Jag tog med mig mina tre barn och åkte på en workshop där det dukats fram med både flytande grafit, kolkritor, vattensprutor, massonitbitar, skuggpennor samt penslar.

Vilket material, så heltäckande kolsvart och härligt att använda. Började med att bara doppa penseln och måla ut på masoniten, och blev förundrad över hur svart ser ut när det är i flytande form. Detta glansiga bottenlösa som man bara vill ta i med händerna. Men så blir man bromsad av alla tankar utöver, tex att det skulle vara svårt att få bort. Barnen däremot slukade färgen med hela sin kropp. De var svarta från topp till tå, och kläderna totalt genomdränkta. Färgen fäste otroligt bra på masoniten, även om ytan på skivan var lite lätt glansig. Det var just känslan av att den var så täckande som fascinerade tror jag. Till skillnad från vattenfärger eller kritor tog den här färgen en sån otrolig plats. Den kändes så självklar! I och med att vi målade på en glansig yta där inte färgen drogs in direkt kunde man använda händerna till att göra spår i färgen med, använde även svampar till att dra och dutta med. Det var en skön känsla att bilden var så föränderlig, och man hade tid på sig att ändra om man kände för det. 

När färgen hade torkat fick jag tipset att använda tejp på skivorna. Tejpade tvärs över på några ställen och experimenterade sen med en sprayflaska fylld med vatten. Vilken känsla det gav. Att spruta vatten på färgen så att den blev rinnande igen, och drog sig ner på skivorna som stod upprätta under experimenterandet. Barnen såg ut att älska möjligheten av färg tillsammans med vattensprutan. Att det blev något föränderligt som de kunde styra över med hjälp av vattnet och grafiten. Vad som helst kunde framträda i detta svarta, det var bara ens egen fantasi som stoppade tankarna! En annan sak som var otroligt härlig var att färgen under tejpen förblev detsamma, så inte hela bilden byttes ut när det andra blöttes upp. Vilket i sin tur gav en skiva med både våt och stelnad grafit. Otroligt vackert tillsammans. 

De stora kolkritorna gav en helt annan känsla. Detta hårda, men som ändå var så mjukt att måla med. Det fanns fasttejpat papper både på golvet samt en bit upp på väggarna så man kunde testa sin färg var man helst ville. Det blev så otroligt inbjudande att få använda så stora ytor till att skapa på. Barnen rörde sig fritt med sin kol och det kändes så hämningslöst när de var fria på en störra yta, där de kunde måla där de fick inspiration till det. I och med denna stora skaparyta blev man inbjuden att låta kolet göra stora uttryck, stora bilder samt bilder tillsammans. Känslan blev nästan euforisk av denna frihet!

Jag vet att uppgiften handlade om att man själv skulle prova på, men jag är glad att jag gjorde det tillsammans med mina barn, för vilken upplevelse vi fick tillsammans. Det gav också otroligt mycket att bara betrakta barnen i detta deras första möte med grafit och kol. Ett första möte, men absolut inte ett sista.  

Snuvan kom i vägen

Pest och pina. Missar första riktiga föreläsningen som skulle hållas av Tarja Häikiö på HDK i kväll. På föreläsningen skulle termen ateliern och atelieristans roll lyftas. Men så finns det förkylningar här i livet som bara gör att man inte känner att en resa fram och tillbaka till Göteborg går att härda ut. Så vad händer, jo jag missar denna spännande möjlighet att få en riktig kickstart på vad jag tror kommer bli en underbart givande kurs, nämligen att själv läsa till atelierista. Jag som var så taggad efter att ha läst Tarjas kompendie "Barns estetiska läroprocesser, Atelierista i förskola och skola".

Ja ja, livet är livet och det går inte att styra över allt. Men jag njöt i fulla drag av att läsa alla tankar, och att själv känna hur hjärnan vrider igång sig för att fastna och uppehålla sig vid en del av det som stod att läsa.

I kompendiet står det om hur man ska tänka inför ett temauppstart. Många frågor kring vad barnen behöver, gruppen i stort och hur lägger man upp arbetet. Men står också en viktig fråga, nämligen vad behöver pedagogerna själva utveckla och lära?!? Denna tanke har jag inte så ofta burit med mig in i en tilltänkt temauppstart. Ofta lägger man fokus på barngruppen, dess behov och hur stor möjlighet man har att arbeta med just temaarbetet. Men hur tänka kring oss pedagoger? Vad kan det vara vi själva behöver träna och utveckla vidare. Ofta är det ju ändå så att på en arbetsplats är man bra på olika saker. Och de saker man är bra på de väljer man att ansvara över och arbeta vidare med. Vilket innebär att man lär sig mer och mer om samma saker. Om det inte är så att man blir bekväm och stagnerar i sitt kunnande helt. Men när vi tänker kring barnens lärande har vi en helt annan syn. Där ska barnen hela tiden vidare i sitt tänk, ges nya redskap för att förstå sin omvärld. Skillnaden är väl att vi vuxna väljer vad i vår omvärld vi vill veta något extra om. Det är där vi lägger fokus och väljer att utveckla oss vidare. Tänk om vi alla vuxna skulle möta nya kunskaper var dag, precis som barnen ofta gör. Det hade ju varit på ett sätt otroligt fantastiskt, att känna att man hela tiden utvecklas vidare. Men också otroligt tröttsamt, att inte bara få vila i sin kunskap emellanåt. Hur upplever barnen det? Jag tror det är mycket viktigt att vi vuxna tillåter båda delarna. Både det vilande samt det utforskande. 

En annan tanke som slår mig är hur mycket arbete som krävs innan en uppstart överhuvudtaget är möjlig. Detta arbetssätt anser jag mig ändå vara van vid från min förskola, men jag tror inte det är alla som gör en så stor planering som det beskrivs i kompendiet. Jag tror också det kan finnas en ovana för många pedagoger att följa barnen i deras tankar kring hur man ska komma vidare. En stor utmaning med att få syn på deras tankar, så man vet vart man ska föra vidare arbetet. Självklart arbetssätt för vissa, men långtifrån alla. 

Jag läser till atelierista för att själv få en tydligare bild av varför jag tycker de konstnärliga uttrycken är så viktiga för både små barn, stora barn och vuxna. Jag får formuleringar som stämmer överens med min egna syn, och jag tydliggör för mig själv vad det är som gör att denna kunskap som upplevs i det kreativa, fria skapandet är så otroligt viktig. Det blir på ett sätt en bekräftelse för mig att det jag arbetar med i verksamheten bidrar till utveckling och meningsskapande. 

Tarja skriver att ”pedagogens roll är att stödja barnet i utvecklingen från konkreta till abstrakta symbolspråk, där denna relation behöver synliggöras av den vuxne”. Jag läser också om Mascia Marconis tankar som skriver om att den egna identitetens utveckling är central för relationerna med andra och här är igenkännandet och hanterandet av känslor avgörande. Att lära känna känslornas språk, deras olika uttryck stärker förmågan att kommunicera, berätta och göra sin röst hörd. Jag blir nästan rädd. 

Vilket otroligt stort, och viktigt ansvar som vilar på oss pedagoger. Men spännande är det!

Första inlägget på nya bloggen, som förhoppningsvis kommer fyllas med reflekterande tankar och ideér. Så att jag alltid kommer att befinna mig i utveckling kring mitt arbete med barnen samt mig själv som pedagog.