Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern

För att starta ett projekt behöver det först läggas tid på att observera barngruppen. Var är den nu, vad är den på jakt efter, vart drar den och varför tror jag det. Vad kan det finnas runt hörnet som kan dyka upp? Jag får som Mia uttrycker det, använda mig av ett aktivt lyssnande. Efter att observerat och funderat tror jag man kan hitta en tråd att börja nysta på. Kanske det just nu handlar om tex snö. Många barn är intresserade av att leka, bygga och uppleva snö just nu. Hur lägger man upp fortsättningen, en fortsättning som gör barnen och mig samt övriga pedagoger nyfikna. Vad är det vi vill undersöka om snö? Det kan vara bra att bestämma sig för en, eller några frågor som blir utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Om det är snö som vi väljer att arbeta vidare med är det bra att vi pedagoger skapar någon sorts grund kring snö att stå på, något som gör oss lite trygga i ämnet. Vi ska givetvis vara medresenärer på snöresan, men det behöver också finnas en trygg vuxen som alltid kan ställa spännande frågor samt få arbetet vidare om barnen inte hakar på direkt. Alltså krävs en noga förberedelse. Något som vi diskuterat mycket kring i utbildningen är vikten av att dröja sig kvar i något. Ofta vill vi vuxna ge mer, fråga mer- men ibland är det bästa vi kan göra bara att dröja oss kvar. Låta frågorna grumla runt lite, kanske de omvandlas till nya frågor eller ideér under en vilande period. Alltså är det viktigt att bära med sig känslan av att inte ha för bråttom fram. Det är som Christian Fabbi säger, ”att det ofta är den vuxne som har en idé och ingång. Men det är genom barnens arbete som det utvecklas vidare. Tanke två skapas i relation med det barnen gör. De vuxna behöver lyssna på barnen.”

Som jag i tidigare inlägg nämnt blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I detta fall skulle det då kunna handla om snö, uppleva snö. Den är fryst, den smälter sen kan den frysa igen. Testa snö från olika platser, ser den lika ut när den smälter. Vad ser vi när den smält. Lägga snön på ljusbordet, uppleva smältprocessen genom ett genomskinligt kärl. Uppleva den med hela kroppen. Hur låter snö? Kan vi härma ljuden. Hur upplever vi snön när vi ser och känner, kontra blundar och känner. Känns den olika på olika delar av vår kropp. Vi kan använda oss av riktig snö, måla med olika tekniker på snö, men också skapa den med färg och annat material. Det finns inga hinder, bara möjligheter!  Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar för att hitta fler frågeställningar, samt för att med hela vår kropp lära känna snön. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Jag bär också med mig vikten av att det är det kollektiva lärandet vi vill åt, lärandet som tillåts ha en större ingång där många testar tillsammans. Där vi både härmar varandras sätt, samt tillåts göra olika. Och där pedagogen lyssnar för att se betydelsen och varför frågan uppstod, samt ställer följdfrågor vid behov för att komma vidare. Det är också upp till oss pedagoger att organisera rummen så att de inte finns där för att enbart ge oss rena svar, utan för att ge oss möjlighet att få flera ingångsvinklar. Det finns ofta inte bara ett riktigt svar, utan flera parallella sanningar. 

Lenz Taguchi (1998) menar att den sparade dokumentationen kan fungera som material vid diskussioner mellan pedagoger och övriga vuxna om barn, hur de lär, tänker, gör och så vidare. Genom pedagogisk dokumentation ges barnet en möjlighet att ta kontroll över sitt eget lärande och pedagogen att ta kontroll över sitt arbete. Man får en möjlighet att lära sig om hur barnet upplever och förstår. Som pedagog får man en chans att kunna betrakta barnet om igen, vilket ger oss ytterligare möjligheter till utvecklande reflektioner och lärotillfällen. 

Det blir ett hjul av kunskap som snurrar runt, runt och där vi alla tillåts växa som individer. Utan krav där det är upplevelsen i sig som är det viktiga, inte prestationerna. Vilken härlig tanke!