fredag 5 april 2013

Reflektion kring imitera-återskapa-nyskapa



Hela min uppväxt har jag utövat olika estetiska uttryckssätt där man utgick ifrån något bestämt sätt att göra på. Jag spelade piano där noter och ackord bestämde hur jag skulle spela. Jag sjung, där noterna styrde när och hur det skulle låta. Jag dansade där man utgick ifrån olika positioner och steg. Jag målade, där läraren ofta påpekade vad som kunde förbättras och hur detta kunde göras, alltefter en mall där barnen skulle göra samma saker. Det var inte en plats jag befann mig på där kreativiteten var helt fri. Just då som barn tror jag inte att jag hade förståelse att reflektera över detta alls, som något som kunde påverka min kreativitet. Men jag vet att jag ofta kände mig orolig i mina skapande, just för att där fanns en chans att faktiskt misslyckas och göra fel. Det var inte förrän på gymnasiet som jag stötte på det fria skapandet, och hur underbart det faktiskt var! Där läste jag en linje med tillgång till både fridans, teater, fotografering samt andra uttryckssätt. Underbart var det, men plötsligt blev också allt väldigt svårt. Att förlita sig på sig själv i så stor utsträckning att man vågade skapa något ur sin egna fantasi. Något som andra fick av mig i form av olika uttryck, men som kunde mottas på vilket sätt som helst. Det kunde diskuteras, ratas eller höjas till skyarna. En stor rädsla växte mitt i allt detta fria skapande, och ibland var det svårt att njuta fullt ut av möjligheterna jag gavs. 

Jag funderar på hur det hade varit om jag inte gått igenom alla dessa tekniska kunskaperna innan jag fick till mig det fria skapandet? Antagligen hade jag inte haft hälften så mycket teknik som jag nu hade med mig i många av mina utövanden. En vinst förvisso, för utan dem hade jag kanske inte kunnat utforma hälften av vad jag nu var kapabel till. Men hur hade mina uttryckssätt sett ut om jag hade haft mer fritt skapande? Hade jag haft en större fantasi att ta hjälp av, hade jag känt mig mindre hämmad? Det som saknades för mig var balansen mellan det tekniska, samt möjligheten att få växa genom egna idéer. En chans att genom teknik kunna lära mig hantera uttrycket, men att samtidigt ges en arena där utövande av uttrycket var fritt för mig att styra.  

Jag tror att barnen behöver imitera varandra, samt ges förslag till hur de ibland kan komma vidare i sina arbeten. Jag som vuxen har mycket mer beprövade metoder som jag kan delge de som är yngre, och givetvis ska de få ta del av vad jag har att erbjuda. Precis som jag anser att det är lika viktigt att barnen kan delge varandra sina beprövade idéer och tankar. Vi växer av detta växelbyte, vi härmar och imiterar samt tar med oss detta in i något nytt som kommer ifrån vår fantasi och sättet vi tar oss an materialet. 

Jag tror inte att det avgörande för barnen är ifall de tar och ger av varandras idéer, utan det avgörande är hur vi vuxna finns där för att stötta och ge positiv respons. Att vi ställer våra öppna frågor samt inspirerar vidare när barnet behöver. Att våra barn kan växa genom att våga pröva själva, och att de är så trygga i detta så att de klarar av att bli frågad om hur de tänkte och varför de gjorde på det sättet. Jag tror att det är viktigt att barnen blir trygga i sin fria kreativitet, men också att de vågar stå upp för vad de gjort och varför. Genom att sätta ord på sitt skapande tror jag att de växer sig stolta, inte bara inom det fria skapandet utan också som fria människor.                                                                                                                                                                        

Skapande uppgift 3 Fast människa

Har funderat till och från på hur jag ska starta mitt skapande. Vill jag bestämma mig för vad det ska bli i förväg, eller ska jag bara starta och se vart jag förs. Jag bestämmer mig för att jag vill göra någon sorts uppbyggd kropp, ingen aning om vems kropp. Men jag är sugen på att få till en kropsshydda, och känna efter hur det är att skapa ett skal. Ska det vara tomt inuti? Smyckat utanpå? Börjar önska att jag hade något lätt böjbar nät till hands men det har jag inte. Utan efter att ha undersökt bland verktygslådor, återvinning och lådor som varit stängda i evigheter hittar jag något att använda som bas. Buntband och metalltråd. Då ska vi se.


Jag börjar med att sätta metallbanden varv efter varv över mina fingrar. Men känner ganska snart att det inte var så jag ville ha det. Redan nu hade jag sett en glimt av något inne i min hjärna sin inte tog det uttryck som jag ville ha. Hur kan det komma sig att jag redan efter bara några sekunder blir hindrad av mig själv. Jag har ju knappt börjat? Nä, jag får helt enkelt köra på ett tag. Inte stoppa. Skriva mer om en stund. Jag måste ge mig tillåtelse att få tid att starta på innan jag avbryter.

Nu har jag mig ett litet skal, ett runt ett. Men sen var det färdigt där känner jag. Det får lämnas och återkommas till. Plockar istället upp några buntband. Flyttar runt dem ett tag för att känna efter. Men upptäcker att hur jag än försöker styra min hjärna mot att tänka fritt i nuet går det inte, buntbanden får mig att vilja skapa en kropp. Så vad ska man göra. Jag blir ju jätte nyfiken och ger helt enkelt upp. Ett ben blir klart och jag vill bara fortsätta på resten.


Förlorade mig i arbetet och glömde helt att ta kort på hur det fortskred. Tröttnade på plasten och lade in armar i metall istället. Ville känna ett huvud nästan fyllt av något, för fyllt. Lät det bli tyg som var som eld i sättet, uppåtsträvande och flyktigt. Vill ge bilden av en kvinnokropp. En späd en. Med förgylld med pärlor. Hur är vårt kvinnoideal? Vad vill vi leva upp till, och hur vill vi se ut. Vad förväntas av oss?

I början ville jag skapa något i metall, kallt och stelt. Men förvandla det till liv genom formen. Men då materialet inte fanns som jag kände att jag behövde fick jag släppa den tanken. Det får mig att verkligen inse vidden av att det finns mycket material, samt att man är van vid olika material för att klara av att uttrycka sig så som man önskar. Det stör mig lite att det inte blev detta kalla skapande som jag önskat, utan ett istället estetiskt vackert. Lust och skirt, när det egentligen är det mörka och dystra som jag var ute efter. Som jag tycker är vackert på riktigt.


Jag vill att min skapelse ska kunna stå upp. Fixerar fötterna i en ljusskål med stenar och limpistol. Fäster även vissa delar på kroppen med limpistol. Funkar fint då det inte torkar direkt och man har möjlighet att justera medan man betraktar sitt verk.


När den är färdig känner jag igen att den är alltför ljus. Jag väljer att placera den samt min första skapelse på ett svart underlag och bakgrund. Blir bättre av att mörka den lite, samtidigt som det mörka blir en kontrast till det ljusa och gör det ännu tydligare att den är ljus. Funderar på att sätta in en bild i min konstellation, men tar bort den i sista sekund. Nu är jag klar. 
Ett självupplyftande arbete, att bara skapa. Önskar jag tog mig tid att göra det oftare. En fin stund och jag känner mig glad, samt lite förväntansfull på vad som komma ska.