Fortsätter tänka kring förra inlägget. Eller tappade jag bort mig på vägen?

Fortsätter läsa boken Pedagogiska miljöer och barns subjetktskapande, av Elisabeth Nordin-Hultman. Och önskar att alla, alla kunde plocka upp den och sätta sig med den en stund. Den ger så otroligt mycket, hjärnan snurrar som aldrig förr. Konkreta händelser i konkreta miljöer tydliggör här hur barn blir i detta nuet de befinner sig i. Och jag känner hur hjärtat värker för alla barn och ungdomar i samhället som förväntas klara av förskolan och skolans miljöer i vårt land, i vår värld- där inte dessa tankar finns med för att hjälpa personalen möjliggöra en positiv mötesplats för dem alla. Ta upp boken, läs den! Tankarna startar på nytt, samtidigt som de är så självklara och finns med i mitt dagliga arbete. Men det tål att sägas igen, vi gör inte alltid som vi tror. Här gäller det att inse att fast tankarna redan ägs av oss, kan man ändå missa att alltid agera mot dem. Nu känns det som jag svamlar, vilket jag också gör. Men det kan inte hjälpas och det sker alltid jag blir såhär euforisk av bra litteratur.
Hon diskuterar i vilket fall att vi i dagsläget uppmärksammar många barn med koncentrationssvårigheter, och bristande sociala samspel. Och att detta kan härledas till miljöerna vi låter våra barn befinna sig i, och mötena som däri möjliggörs. Om man ser det på detta sättet kan man flytta fokus bort från barnet och istället se det omkringliggande i både miljö samt upplevelser, tex kring barn som mobbar. Detta mobbande barn kanske lektionen innan den utsätter något annat barn för kränkning var med om en lektion där ingenting fick barnet att framstå som positivt och kompetent. Efter att ha varit på en sådan lektion är risken större att man går därifrån och inte kan skapa sig positiva möten med sina klasskamrater, än om istället barnet varit med om en fungerande lektion som överlag var positiv.
Så återigen måste jag ta upp vikten av att man ser till miljöns brister när en verksamhet inte fungerar, och inte till den enskilda barnet eller gruppen! Vi behöver träna oss i att se och att kunna förändra strukturer som inte fungerar för våra barn. Givetvis finns det situationer som är svåra för barn, som de behöver lära sig att hantera på ett eller annat sätt. Men det är en helt annan diskussion.

"Dekonstruktion som identifierar dominerande tänkande och handlingsmönster kan således ses som en förutsättning för att genomföra förändringar i pedagogisk praktik", en underbar sammanfattning av boken som jag bär med mig i min förskolas omorganisation.

Har även satt tänderna i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm. Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag, utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta håller jag verkligen med om. De tillfällen när man verkligen möter barnen sker för mig ofta då vi berör något verkligt ämne där barnen och jag tillsammans kan fundera med hela våra kroppar och hjärnor. Där vi knappt finner svar, utan bara mera frågor. Frågor som berör och gör oss engagerade. Här är det då viktigt för pedagogen att hitta paralleller mellan barnets värld och den de håller på att lära känna och erövra, precis som Cecilia diskuterar samma sak i förhållandet mellan konstverks innehåll och barnens egna erfarenheter. Genom att tillsammans delta i olika läsningar av bilder diskuterar Cecilia vidare att barnen ges möjlighet att diskutera tillsammans, samt att acceptera att de alla tänker och tycker olika. Detta är viktigt för barn då de tränar på att se sammanhang samt att det vidgar deras syn på verkligheten. Och inte att förglömma hjälper det också till så att barnets identitetsuppfattning blir tydligare genom att de får en möjlighet att både uttrycka sig samt ges möjlighet att läsa någon annans uttryck. Detta är något för mig ganska ovant, men jag bär med mig vidden av varför jag behöver introducera det i min barngrupp. Jag ser med spänning fram emot vilken utveckling som kommer ske av detta, både för barnen samt för mig själv!

Att fastna.

Haft ett litet avbrott från bloggande, föreläsningar och allt spännande som hör därtill. Har varit med om en förskoleflytt in i nya lokaler, sammanslagning av två arbetslag samt många nya spännande barn att lära känna under de senaste veckorna. Känns som jag befunnit mig i en tung dvala under det nya årets uppstart, men nu börjar jag hitta vägen framåt igen. Så här gäller det att ta igen förlorad tid från skolarbeten, och blicka framåt.

Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa situationer fungerar, och andra inte. Och visst tror man väl att man alltid tänker till kring det som sker i verksamheten, och hur man lägger upp det. Men efter att ruskat igång tankarna efter ett juluppehåll från föreläsningar samt träffar står man åter där igen och känner sig chockad. Det som var så självklart i mina tankar tar sig inte alltid samma uttryck i verksamheten. Vad är det som gör detta? Författaren diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta är tankar jag burit med mig under många år, precis som säkert många andra. Ändå kan jag börja fundera mitt i läsningen av en text varför jag gör si eller så i vissa situationer, varför har jag inte provat ännu ett annat sätt. Varför fastnar man? Vi lever ju i ett modernistiskt samhälle där kunskapssynen är att vi hela tiden kan bli bättre, utvecklas. Ändå är vi inom tex förskolan ofta fast i tankar som fungerade för tjugo år sedan i en verksamhet. Vad är det som gör att vi faller tillbaka till det invanda? Är det tryggheten i sig? Samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns kunskaper i det oändliga. Men hur är då dagens barn i detta? Hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar dagens barn? Och hur planerar vi upp för att denna pedagogiska miljö ska bli det bästa den kan bli? Frågor som är otroligt aktuella för mig då jag och mina kollegor precis är i uppstarten av en omorganisation där två förskolor slagits ihop till en.

Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer, som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet. Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt upp. Byggt upp utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.

Vidare diskuteras det i boken om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut i världen. Iochmed detta sätt att se på individen blir då individen och omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet gör skapar det sig själv. Både ensam, med andra samt genom miljön. Det diskuteras också vidare hur utvecklingen kring vårt inre kan påverkas, då vi numera kan ha ett hjärta som slår med hjälp ev en maskin. Eller att vi intar preparat med hormoner eller andra kemiska ämnen. Livet och världen är under ständig påverkan, och vart landar vi i detta? Går det att landa, när det är så föränderligt- eller gäller det att bara vara flytande och hänga med i utvecklingen?