Reflektion kring projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö

Vea Vecchi säger att ateljén har två funktioner:

1. Erbjuda barnen en möjlighet att behärska olika sorters tekniker
2. Hjälpa pedagogerna att förstå barns läroprocesser

Här blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Ett språk som de kan tala, eller vill utveckla för att kunna förmedla sina upplevelser, känslor och frågor eller svar. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I form av olika material, färger, smaker och dofter mm. Att introducera detta på ett sätt där man tänker på att deras sinnen får arbeta, och att sätta ord eller känslor till detta som då sker. Och att enligt reggio tänk då försöka hålla sig till tanken om ett hållbart samhälle, vilket för mig betyder att erbjuda mycket material som är återvunnet, eller kommer från naturen. Och att som människa ha med sig en känsla av respekt över det vi arbetar med, samt att ta ansvar över materialet. Man ges tillgång till mycket material och upplevelser, och behöver då medvetande göra hos barnen att med denna frihet och tillgång tillkommer det också ett ansvar. 

Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar i förhållande till material för att skapa ett projektarbete. Med en bas där man utgår från vad barnen uttrycker intresse för. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Vad sker med oss människor, i förhållande till oss själva, varandra samt materialet. Vad upplever vi, sätta ord på detta. Återkomma och återkoppla med hjälp av dokumentationen samt ta det ett varv till. Att försöka synliggöra barnens tankar och lärstrategier, och visa dem för oss. Att på detta sätt tillsammans skapa en grund för ett samhälle vi lever i, där vi är medborgare och levande i allt vi gör. Samhället blir utifrån det som sker på förskolan, vilket i förlängningen även blir en del av samhället. Där barnen växer som medborgare genom upplevelser, samt blir medborgare som tar del av samhället nu. Är med och skapar det nu. Samt får del av demokratin nu. Allt detta bidrar till ett demokratiskt samhälle, med en kultur av personer som ifrågasätter samt är tillåtande mot varandra så att detta kan möjliggöras. Här och nu är bästa förberedelsen för vad som kommer till oss i framtiden. Detta ges tillbaka till barnen i form av dokumentationen vi för. Vi ser, diskuterar och tillsätter nytt. Detta utforskar vi sedan tillsammans, också är cirkeln igång. En cirkel av växelvist utforskande, för alla parter som deltar. 

Barnen styrs inte bara av hur andra uppfattar dem, utan också av tingen som omger dem. De är till viss del avgörande för hur våra kroppar kommer agera. Föremålen vi erbjuder har en inneboende känsla som vi människor blir till i genom detta förhållande sinsemellan. Tex hur vi går in i ett rum är beroende på hur det är uppbyggt, inrett. Tingen är alltså delaktiga kring vilka tankar vi får, samt möjligheterna vi ger våra tankar till att utvecklas. Därför är det viktigt att atelieristan delger miljö och ting som får barnen delaktiga på ett utforskande sätt. Ett projektarbete behöver därför vara otroligt genomtänkt, och förberett så att barnen kan komma till sin rätt genom vad vi erbjuder. 

Viktigt att ha med sig att som en gemensam grupp vara nyfikna, och att arbeta och undersöka här och nu. Och ha med sig tankarna att genom ett kollektivt lärande får vi en bredare ingång till ny kunskap. Detta genom att barn ser varandra, härmar och plockar från varandras lärstrategier. Vi pedagoger har ett stort ansvar att dokumentera mycket och sen använda detta för att titta bakåt, för att just kunna komma framåt. Både själva men även med barnen och föräldrarna. Och att genom detta arbetssätt försöka göra barn och föräldrar delaktiga så vi tillsammans kan utvecklas ännu mer. Vi har också ett ansvar att som pedagog förbereda oss rent hypotetiskt på möjliga vägar arbetet kommer att ta, men att inte låsa sig vid vart vi tror att gruppen är på väg. En våg av kunskap som det gäller att följa, utan att hålla fast den eller förhindra genom pedagogens egna låsning inför ett hopp ut i något okänt.