Givande föreläsning som föder ännu flera tankar.

Förra veckan fick jag chansen att uppleva en föreläsning med med Tarja Häikiö. En kvinna som slår mig vara full av kunskaper kring Reggio Emilia, deras arbetssätt och filosofi samt många egna tankar som för mig känns som ljuv musik. Tarja gick igenom reggios grundtankar och deras byggande av nya tankar samt hur hela befolkningen tänker kring deras närmiljö och hur de som befolkning i världen vill finnas till. När jag åkte hem från föreläsningen kändes det som hela hjärnan skulle sprängas av funderingar, och tillsammans med min resekamrat bubblade det ideér, frågeställningar och utbyte av tankar hela vägen hem. När jag nu sätter mig för att gå igenom mina anteckningar en vecka senare fastnar jag för vissa ord och beskrivningar som vi tog upp under föreläsningen. 

Det som jag väljer att diskutera vidare här är vikten av det visuella arbetet i reggio filosofien. Att man genom det visualiserande tar till sig kunskap. Tex att om man arbetar med ljus börjar man med att se på ljus, man introducerar ljuset på olika sätt. Vidare får inte bara se på ljuset utan också uppleva ljuset, då med hela sin kropp. Samtidigt som man upplever pratar man om det som sker. Och sen börjar experimenterandet om,och man återskapar ljuset på flera olika sätt. Man får en förtrogenhetskunskap genom att uppleva, diskutera och experimentera. Det är så tydligt att det inte är bara en pedagog som står och lär ut, utan en upplevelse som man delar. En upplevelse som pedagogen måste möjliggöra genom förberedelser till viss del, men också genom att följa barnet i dess färd och hålla liv i diskussionen. Att som pedagog våga haka på barnets tankar, ge barnet tid till diskussioner samt utmana både barn samt sig själv. 

Det känns så självklart som arbetssätt att man följer och arbetar jämsides med barnen, men jag tror ofta att man som pedagog bromsar sig själv just för att man är osäker på vart arbetet är på väg. Man är som vuxen van att förbereda, följa något planerat och många gånger kan det vara lättare att lära ut ren fakta än att själv vara mottaglig för ett experimenterade som tar olika vägar. 

Detta för in mig på tankar jag har om hur svårt det ibland kan kännas att prata om reggio arbetet med andra, för det kan ibland vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ju en filosofi, ett sätt att välja att både leva sitt liv och bemöta världen samt befolkningen runt om på. Jag har läst delar ur en avhandling som heter Från Novis till Expert: Förtrogenhetskunskap i kognitiv och didaktisk belysning av Lars-Erik Björklund. Där diskuteras bland annat ordet expert. Jag lånar därför en del av hans text just för att beskriva lite känslan av att inte kunna sätta fingret på denna filosofie, detta utan att själv komma att kalla mig för expert vilket är ordet han här nedan beskriver

Expertens förmåga att se är inte ofelbar, experten bedömer felaktigt, tar felaktiga beslut och reagerar automatiskt och oflexibelt. Hon har svårt att bedöma både sin egen och andra experters kompetens. Experten inser inte att saker som för henne själv är självklara kan vara svåra och komplicerade för andra. När vi frågar experten om de kunskaper som leder henne får vi ofta otydliga svar. Det verkar som om kunskapen som ligger bakom dessa färdigheter är dold eller tyst. För dem som vill skapa objektiva, rationella observations-, bedömnings- och beslutskriterier är det ofta problematiskt att få experter att tala. 

När jag använder termen expert i den här texten menar jag en individ som har lärt sig 

behärska något så väl, att hon beter sig och uppfattas som kompetent och duktig. Det kan röra sig om triviala saker som att knyta ett skosnöre, gå i en trappa, räkna enkla matematiska tal, men också att behärska sociala interaktioner, lösa komplicerade uppgifter eller att göra professionella bedömningar. Jag intresserar mig framför allt för de förmågor och färdigheter som tar tid att utveckla och där man ser en tydlig progression från novis till expert: den beprövade erfarenheten. 

Givetvis tror jag att man kan introducera rena faktakunskaper om reggio till alla inom barnomsorgen, men precis som man säger att en del tex dansare har ”det”, tror jag att man även som pedagog kan ha ”det”. 

Och med denna inlagda text av Björklund vill jag bara ifrågasätta om man verkligen kan säga att en förskola är reggio inspirerad när exempelvis pedagogerna som jobbar där har tex en helt olik barnsyn från varandra. Det känns alltför lätt i dagens Sverige att slänga sig med uttrycket ”reggio inspirerad förskola” utan att fylla verksamheten med reggio tankar. Undrar vad Loriz Mallaguzzi hade sagt om det som sker i världen runt om med han och hans föregångares tankar? Skulle han vara glad över att något är väckt i världen, även om det fullt ut inte stämmer med hans grundidéer? Jag undrar.