Ett virrvarr som blir större och större

Denna torsdag satt vi på en föreläsning om dokumentation kring projektarbeten. En föreläsning som stärkte upp mina egna tankar kring hur jag vill fortsätta arbetet med barnen, och hur jag vill att min roll som pedagog ska se ut. Föreläsningen handlade mycket om hur en projektingång kan gå till, samt hur man går vidare med ett projekt.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud, så jag ljuger om jag inte erkänner att jag för tillfället är lite lätt förvirrad. Man vill ju ut och prova det man diskuterar om på föreläsningarna, samtidigt som det är läge för mig själv att inse att jag befinner mig i en process själv. Det är så lätt för mig att vara självkritisk och att vilja driva framåt hela tiden, men något jag behöver träna på är att stanna upp. Vila lite i detta nya, samt vara noga med att dokumentera mig själv samt mina upplevelser för att kunna se tillbaka just för att om ett tag kunna röra mig framåt igen. Vi diskuterar ofta att det är barnets läroprocesser som skall dokumenteras och synliggöras, men just nu är jag helt inne på att göra detsamma för mig. 

Som vanligt efter en föreläsning är det några olika tankar och diskussioner som hänger sig kvar och som jag vill tänka lite extra på. 

Denna gången är det till exempel tankarna kring enskild- respektive gruppdokumentation. Vi individualiserar ju ofta barnen i våra dokumentationer, vilket ju helt och hållet går emot våra tankar kring hur vi vill att barngruppen bemöter varandra. Där vi strävar efter att forma en grupp där barnen ser varandra, att deras styrkor får möjlighet att komma fram och där man även ser varandras svagheter och hjälps åt när det behövs. Att vara accepterande för barnet som det är, samt att växa tillsammans. Så varför så mycket enskild dokumentation?

Personligen för mig tror jag att det just nu handlar om att hitta ett arbetssätt där man testar om och om igen, utvärderar inför sig själv och därigenom utvecklas. Pedagogisk dokumentation är något jag försökt arbeta med under många år, men ändå känner jag mig som en novis på detta. Men tankarna hos mig växer ju hela tiden, så det är kanske inte så konstigt att jag hela tiden känner mig som en nybörjare. Där jag befinner mig nu kan jag ju se att det inte bara är fotona och texten som spelar stor roll. Utan även mitt sätt att diskutera med barnen, ställa följdfrågor. Där är jag nu. Det ska bli spännande att se var jag är om ett år. 

Avslutar med ett utdrag ut boken "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi, en bok man aldrig kan läsa för många gånger. Själv är jag inne på min femte runda. 

Via en pedagogisk dokumentation har vi möjlighet att se barnet på nytt- om och om igen. Vi kan tänka, lyssna och ifrågasätta i en gemensam reflektion kring det vi ser och hör. Vi kan synliggöra våra teorier och hypoteser, ifrågasätta dem och skapa nya. Genom dokumentationen gör vi oss synliga för oss själva. Samtidigt kan vi använda dokumentationen så att vi kan göra barnet synligt för sig självt, genom att visa barnet: Så här gjorde du. Och fråga barnet: Hur tänkte du? Vi kan också göra barnen synliga utåt mot föräldrar och andra. På det viset gör vi oss själva och vår gemensamma kultur på förskolan synlig. Samtidigt görs i vår reflektion samhället synligt för oss genom sin avspegling i barnen och oss själva. Barnen och vi själva bär med oss allt vi ser och hör och upplever utanför daghemmet in över tröskeln. Det uppträder i barnens lek, utforskande och tankar, och det uppträder i våra tolkningar och teorier. Ett dokumentationsarbete i en reflekterande kultur gör oss till aktiva medkonstruktörer, inte bara av vår egen kunskap och kultur, utan också utav samhället som sådant. Vi är alla medskapare i ett samhälle som är i ständigt vardande.