Missade tyvärr denna föreläsning v 46 om projektarbeten i Reggio Emilia. Tror det hade varit en otroligt givande föreläsning då jag verkligen behöver få chans att lyssna till diskussioner kring detta sätt att arbete med projekt, och då främst deras sätt att dokumentera med hjälp av tex spaltanteckningar. När man läser i boken Project Zero får man en otrolig inblick i hur stort deras dokumentationsarbete verkligen är. Där har vi tex tre pedagoger som arbetar med en grupp om fyra barn som tillsammans lever i ett projekt tillsammans. Det är tre olika skriftliga dokumentationer som gås igenom, och stöts och blöts tillsammans. Man ger följdfrågor, ger möjlighet för den nya atelieristan i gruppen att vidareutvecklas, samt ger även de med större erfarenhet en möjlighet att inspireras av nya tankar och idéer. Men detta räcker inte, utan senare i arbetet kopplas även andra pedagoger samt en pedagogista in i deras tankar och funderingar kring hur man ska gå vidare med projektet samt utformningen av dokumentet.
Man kan också i boken läsa om hur två av pedagogerna hjälps åt att färdigställa material i innegården, så att det där kan komma att ske ett möte kring det kommande projektet som kan hjälpa till att bidra med ännu mer tankar och idéer, tex ett tredimensionellt material som hjälper till att frammana minnen av barnens diskussioner sen tidigare. Man ställer också fram material som kan vara till hjälp i deras blivande diskussioner, som i detta fall kan komma att handla om mätning då de tillsammans ska bygga en bro.
Jag blir förundrad över vilken tid pedagogerna erbjuds, både i förberedelse av projektet, samt till diskussioner och även antalet pedagoger per barn när projektarbetet genomförs. Det är en syn på barnen och deras behov som jag verkligen önskar att vi i Sverige kunde närma oss. Vad är det som gör att deras tankar kring barnen är så mycket mer utvecklade. Varför är deras tro på både barnens och pedagogernas tid något helt annat än vad vi möter här. I Sverige är det inga problem med kraven, det tycker jag vi får hela tiden- och högre och högre. Men när ska vi ges tid till kraven i samma mån som kraven är stora?
Fastnar vid just en mening i texten (som är helt taget ur sin kontext) där det står ”Denna fråga använder de begrepp som barnen just har skapat, och även om den inte skulle förändra det problem de måste hantera, skulle den ha introducerat problemet på ett sätt som skulle varit i harmoni med barnens tänkande”. Det är en riktig aha upplevelse för mig att läsa just de orden. Hur kan något så enkelt bli som poesi i mina öron? Det är ju detta allt handlar om när man arbetar med barn, och det tål att upprepas igen - ett sätt som skulle varit i harmoni med barnens tänkande.
Det blir mer och mer viktigt för mig att försöka få syn på barnens läroprocesser, just för att se barnen där de är men också för att möjliggöra för mig som pedagog hur jag ska driva det jag ser vidare. Saker och ting växer i sin betydelse ju mer jag synliggör processen kring seendet för mig själv. Undrar hur många av de hundra språk jag väckt hos mig själv under höstens passerade månader? Jag återtar mina språk sakta men säkert, och hoppas göra det samma för mina förskolebarn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar