Förr och nu, framtiden och sen..

Tillsammans med min basgrupp diskuterade vi vecka 41 barns skapande och atelieristans roll på förskolan. Vi möttes upp på förskolan Solstrålen i Trollhättan och gick runt i miljön, diskuterade vad vi såg och gav varandra nya tankar och energier. Vi diskuterade att atelieristans uppgift blir att bla utmana barn och pedagoger, både med material samt med öppna sokratiska frågor. Vi tror också att atelieristan kan komma att ha en viktig roll vid dokumenterandet av verksamheten. Att även här föra frågor som fördjupar arbetslagets tankar och även för dem vidare i sitt tänk. Efter att diskuterat olika situationer är vi överens om vikten att alltid ha ett tydligt syfte och mål med hur vi väljer att bemöta barnen i deras utforskande samt i deras vardag. 

Att alltid ha ett syfte och mål kändes för oss alla naturligt, men vikten av detta förhållningssätt har för mig själv blivit ännu tydligare. Genom att ha tydliggjort detta för mig själv spetsar jag nu istället mitt tänk till att utvecklas vidare ännu mer och försöker att alltid fråga mig själv vad som är mitt syfte med vad jag säger, eller hur jag gör. Hur tillåtande är jag i olika situationer i våra olika rum, varför är jag inte lika tillåtande i alla situationer? Vad är gamla värderingar som hänger med mig från min uppväxt och tiden jag växte upp i. Vad är skillnaden mellan då och nu? Inne i ateljén är det ett mycket tillåtande bemötande, med mycket öppna frågor där barnen kan experimentera med olika material samt diskutera med mig som vuxen. I andra miljöer kan jag märka på mig själv att jag har andra förväntningar, som tex vid maten. Jag drar en slutsats där att uppförandet är i en direkt kombination med uppfostran. Tillsammans med min basgrupp uppstod det många intressanta diskussioner kring detta. Kuvar vi barnen i tex matsituationerna genom att det finns så mycket rätt och fel där? Genom att kuva dem där gör vi dem till mindre kreativa människor i den övriga vardagen? Varför tycker vi att det är viktigt med minsta lilla uppförande kring bordet, vilket gör hela situationen till en ganska krävande stund med tillsägelser och krav. Istället för en stund där vi möts, äter för att vi är hungriga, dricker om vi är törstiga. Njuter tillsammans av maten, som egentligen är det centrala. Hur mycket eget ansvar ska barnen tillåtas kring detta funderar jag på. Vissa barn har inte ork att sitta still och äta. De vill bara vidare och riktigt förtränger att de är i behov av energi. Jag har inga svar, jag kan bara fundera och prova mig fram tillsammans med mina barn. Olika behov hos olika barn kräver olika förhållningssätt hos mig som vuxen. Jag får hela tiden rannsaka mig själv, och återigen tänka igenom syftet med det jag säger och gör. Ett syfte som förhoppningsvis aldrig gör att jag stagnerar i mitt tänkande. Även jag vill hela tiden framåt, och även jag förtränger basala behov när det finns annat som intresserar. Det kan inte bara vara fel, svart eller vitt. Eller?