Fortsätter tänka kring förra inlägget. Eller tappade jag bort mig på vägen?

Fortsätter läsa boken Pedagogiska miljöer och barns subjetktskapande, av Elisabeth Nordin-Hultman. Och önskar att alla, alla kunde plocka upp den och sätta sig med den en stund. Den ger så otroligt mycket, hjärnan snurrar som aldrig förr. Konkreta händelser i konkreta miljöer tydliggör här hur barn blir i detta nuet de befinner sig i. Och jag känner hur hjärtat värker för alla barn och ungdomar i samhället som förväntas klara av förskolan och skolans miljöer i vårt land, i vår värld- där inte dessa tankar finns med för att hjälpa personalen möjliggöra en positiv mötesplats för dem alla. Ta upp boken, läs den! Tankarna startar på nytt, samtidigt som de är så självklara och finns med i mitt dagliga arbete. Men det tål att sägas igen, vi gör inte alltid som vi tror. Här gäller det att inse att fast tankarna redan ägs av oss, kan man ändå missa att alltid agera mot dem. Nu känns det som jag svamlar, vilket jag också gör. Men det kan inte hjälpas och det sker alltid jag blir såhär euforisk av bra litteratur.
Hon diskuterar i vilket fall att vi i dagsläget uppmärksammar många barn med koncentrationssvårigheter, och bristande sociala samspel. Och att detta kan härledas till miljöerna vi låter våra barn befinna sig i, och mötena som däri möjliggörs. Om man ser det på detta sättet kan man flytta fokus bort från barnet och istället se det omkringliggande i både miljö samt upplevelser, tex kring barn som mobbar. Detta mobbande barn kanske lektionen innan den utsätter något annat barn för kränkning var med om en lektion där ingenting fick barnet att framstå som positivt och kompetent. Efter att ha varit på en sådan lektion är risken större att man går därifrån och inte kan skapa sig positiva möten med sina klasskamrater, än om istället barnet varit med om en fungerande lektion som överlag var positiv.
Så återigen måste jag ta upp vikten av att man ser till miljöns brister när en verksamhet inte fungerar, och inte till den enskilda barnet eller gruppen! Vi behöver träna oss i att se och att kunna förändra strukturer som inte fungerar för våra barn. Givetvis finns det situationer som är svåra för barn, som de behöver lära sig att hantera på ett eller annat sätt. Men det är en helt annan diskussion.

"Dekonstruktion som identifierar dominerande tänkande och handlingsmönster kan således ses som en förutsättning för att genomföra förändringar i pedagogisk praktik", en underbar sammanfattning av boken som jag bär med mig i min förskolas omorganisation.

Har även satt tänderna i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm. Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag, utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta håller jag verkligen med om. De tillfällen när man verkligen möter barnen sker för mig ofta då vi berör något verkligt ämne där barnen och jag tillsammans kan fundera med hela våra kroppar och hjärnor. Där vi knappt finner svar, utan bara mera frågor. Frågor som berör och gör oss engagerade. Här är det då viktigt för pedagogen att hitta paralleller mellan barnets värld och den de håller på att lära känna och erövra, precis som Cecilia diskuterar samma sak i förhållandet mellan konstverks innehåll och barnens egna erfarenheter. Genom att tillsammans delta i olika läsningar av bilder diskuterar Cecilia vidare att barnen ges möjlighet att diskutera tillsammans, samt att acceptera att de alla tänker och tycker olika. Detta är viktigt för barn då de tränar på att se sammanhang samt att det vidgar deras syn på verkligheten. Och inte att förglömma hjälper det också till så att barnets identitetsuppfattning blir tydligare genom att de får en möjlighet att både uttrycka sig samt ges möjlighet att läsa någon annans uttryck. Detta är något för mig ganska ovant, men jag bär med mig vidden av varför jag behöver introducera det i min barngrupp. Jag ser med spänning fram emot vilken utveckling som kommer ske av detta, både för barnen samt för mig själv!

Att fastna.

Haft ett litet avbrott från bloggande, föreläsningar och allt spännande som hör därtill. Har varit med om en förskoleflytt in i nya lokaler, sammanslagning av två arbetslag samt många nya spännande barn att lära känna under de senaste veckorna. Känns som jag befunnit mig i en tung dvala under det nya årets uppstart, men nu börjar jag hitta vägen framåt igen. Så här gäller det att ta igen förlorad tid från skolarbeten, och blicka framåt.

Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa situationer fungerar, och andra inte. Och visst tror man väl att man alltid tänker till kring det som sker i verksamheten, och hur man lägger upp det. Men efter att ruskat igång tankarna efter ett juluppehåll från föreläsningar samt träffar står man åter där igen och känner sig chockad. Det som var så självklart i mina tankar tar sig inte alltid samma uttryck i verksamheten. Vad är det som gör detta? Författaren diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta är tankar jag burit med mig under många år, precis som säkert många andra. Ändå kan jag börja fundera mitt i läsningen av en text varför jag gör si eller så i vissa situationer, varför har jag inte provat ännu ett annat sätt. Varför fastnar man? Vi lever ju i ett modernistiskt samhälle där kunskapssynen är att vi hela tiden kan bli bättre, utvecklas. Ändå är vi inom tex förskolan ofta fast i tankar som fungerade för tjugo år sedan i en verksamhet. Vad är det som gör att vi faller tillbaka till det invanda? Är det tryggheten i sig? Samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns kunskaper i det oändliga. Men hur är då dagens barn i detta? Hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar dagens barn? Och hur planerar vi upp för att denna pedagogiska miljö ska bli det bästa den kan bli? Frågor som är otroligt aktuella för mig då jag och mina kollegor precis är i uppstarten av en omorganisation där två förskolor slagits ihop till en.

Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer, som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet. Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt upp. Byggt upp utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.

Vidare diskuteras det i boken om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut i världen. Iochmed detta sätt att se på individen blir då individen och omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet gör skapar det sig själv. Både ensam, med andra samt genom miljön. Det diskuteras också vidare hur utvecklingen kring vårt inre kan påverkas, då vi numera kan ha ett hjärta som slår med hjälp ev en maskin. Eller att vi intar preparat med hormoner eller andra kemiska ämnen. Livet och världen är under ständig påverkan, och vart landar vi i detta? Går det att landa, när det är så föränderligt- eller gäller det att bara vara flytande och hänga med i utvecklingen?

Egen bilduppgift 2

Lägger nedan in texten jag skrivit om min bilduppgift 2. Är ganska så missnöjd med denna uppgift, och hur den fortskred. Men men, även detta är en lärdom.

Egen bilduppgift 2

Barngrupp med ett barn som var 4år, samt två mindre barn på 1.5år. 

Jag arbetade utefter läroplanens cirkelmodell, och valde där att börja min uppgift i den praktiska delen. 

Praktik

Jag samlade barnen och hade med mig dem i blandandet av degen, de var nyfikna med sina händer och ögon. De mätte och rörde, och fick lov att se en deg skapas framför dem. När degen var klar fick de tillgång till var sin ljummen bit. Två av dem satte genast igång att möta den. Det äldsta barnet hade mött degar förut och ville genast använda sig av redskap. Han plockade fram knivar, kavlar, skedar, pepparkaksformar mm. Ett av de små barnen såg detta genast och ville då använda sig av samma saker. Det äldsta barnet började genast fylla en form och sedan en till. Ett av de mindre barnen provade att äta en hel del, trots att han grimaserade efter varje tugga. Han skrattade och spottade, men tog ändå en nu smakbit- varpå upplevelsen av det salta upprepades. Det tredje barnet var lite skeptisk till det hela, och ville istället sitta i knät och betrakta de andra två och vad de gjorde. När han satt i knät ville han också efter ett tag ha en bit och började rulla den fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det ena lilla barnet har inte så mycket språk ännu, men satt och pekade ideligen på degen, formarna mm. Gkorde ljud, försökte uttrycka sig och pekade sedan ännu lite till.  Han tittade noga på det större barnet och härmade mycket av vad han gjorde. Det stora barnet tittade även han på de små, och kommenterade att de gör fel. De ska göra såhär sa han och visade med formarna och kaveln. Varför gör de fel hela tiden undrade han!

Efter ett tag så slutar de intressera sig för formerna, istället hämtade ett av de små barnen några pennor av tusch. Dessa satte han i degen många gånger så det blev små utgjutningar. Han provade även att måla på degen med pennorna, den andra lille härmade. De tittade på varandra och skrattade åt detta tokiga. Sen tappar de plötsligt intresset. Och intresserar sig istället för kameran. De kan inte alls släppa den, utan vill ha den. Blir alldeles förstörda och gråter. Mötet med degen tar slut. 

Dokumentation

Under tiden som de prövade degen tog jag kort och skrev ned vad de sa, och hur de såg ut att uppleva degen. 

Ananlys och reflektion

Hela mötet med degen gick otroligt fort. Jag han knappt skriva ned vad som hände, ta kort samtidigt och prata kring vad de gjorde. Jag kände forcerad i  situationen, och upplevde den som ganska negativ. Jag upplevde att det var för mycket, trots att jag bara hade tre barn. Undrar varför? Har haft betydligt större grupper vid andra tillfällen utan att känna såhär.

Teori/strävansmål

-Att barnen utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära

Analys och reflektion inför nästa möte med materialet

I efterhand upplever jag att det var negativt att ha ett äldre barn med. Han hade redan upplevt degen tidigare och var redan på ett annat plan. Istället för att de små barnen fick uppleva på sitt sätt såg de nu istället hans sätt och apade efter. Sen tror jag också att det hade varit mer givande för det stora barnet att få uppleva degen på ett mer utmanande sätt, där jag hade kunnat bidra till att få upplevelsen ännu ett steg. Istället blev jag mycket fokuserad på de små barnen, bla av den enes otrygghet i situationen. Hade det istället varit en grupp av större barn hade man istället kunnat fokusera mer på att vara mer verbal kring frågeställningar, öppna frågor, ge dem uppgifter ifall upplevelsen stannade av. Med större barn är det också lättare att fortsätta upplevelsen även om någon tröttnar, för då kan man ge det barnet annat material eller så kan det barnet välja att lämna rummet för att gå till ett annat. Med små barn inblandade måste man vara mer delaktig med dem alla. De kan inte ta samma ansvar över sig själva som större barn kan. 

Tillslut blev barnen blev mer och mer intresserade av kameran, detta för att de inte är vana vid att bli dokumenterade utan att själva få lov till kameran. Men nu behövde jag ju hålla i den, och använda den på mitt sätt. Det störde dem såpass att mötet med degen tog slut.

Mitt strävans mål kan jag ändå känna att jag räckte upp till, även om det inte blev som jag hade önskat. Barnen blev delaktiga, alla på sitt sätt. Men jag kan tydligt se hur jag vill förbättra mitt sätt till nästa gång. 

Jag behöver ha tänkt igenom gruppens sammansättning bättre. Också vara tydligare inför mig själv vad som är accepterat, är det ok att gå och hämta tex former, pennor mm eller borde jag valt en plats där detta inte gick att hämta så lätt. Sen är jag i behov av att göra sådan här granskning av mig själv och barngruppen mycket oftare, jag måste bli van vid att styra situationen samtidigt som jag dokumenterar samt vara mycket mer verbal. Mer öppna frågor, för att visa samt få syn på deras sätt att möta materialet. Samt att få syn på mig själv och hur jag gör med barngruppen.

Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern

För att starta ett projekt behöver det först läggas tid på att observera barngruppen. Var är den nu, vad är den på jakt efter, vart drar den och varför tror jag det. Vad kan det finnas runt hörnet som kan dyka upp? Jag får som Mia uttrycker det, använda mig av ett aktivt lyssnande. Efter att observerat och funderat tror jag man kan hitta en tråd att börja nysta på. Kanske det just nu handlar om tex snö. Många barn är intresserade av att leka, bygga och uppleva snö just nu. Hur lägger man upp fortsättningen, en fortsättning som gör barnen och mig samt övriga pedagoger nyfikna. Vad är det vi vill undersöka om snö? Det kan vara bra att bestämma sig för en, eller några frågor som blir utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Om det är snö som vi väljer att arbeta vidare med är det bra att vi pedagoger skapar någon sorts grund kring snö att stå på, något som gör oss lite trygga i ämnet. Vi ska givetvis vara medresenärer på snöresan, men det behöver också finnas en trygg vuxen som alltid kan ställa spännande frågor samt få arbetet vidare om barnen inte hakar på direkt. Alltså krävs en noga förberedelse. Något som vi diskuterat mycket kring i utbildningen är vikten av att dröja sig kvar i något. Ofta vill vi vuxna ge mer, fråga mer- men ibland är det bästa vi kan göra bara att dröja oss kvar. Låta frågorna grumla runt lite, kanske de omvandlas till nya frågor eller ideér under en vilande period. Alltså är det viktigt att bära med sig känslan av att inte ha för bråttom fram. Det är som Christian Fabbi säger, ”att det ofta är den vuxne som har en idé och ingång. Men det är genom barnens arbete som det utvecklas vidare. Tanke två skapas i relation med det barnen gör. De vuxna behöver lyssna på barnen.”

Som jag i tidigare inlägg nämnt blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I detta fall skulle det då kunna handla om snö, uppleva snö. Den är fryst, den smälter sen kan den frysa igen. Testa snö från olika platser, ser den lika ut när den smälter. Vad ser vi när den smält. Lägga snön på ljusbordet, uppleva smältprocessen genom ett genomskinligt kärl. Uppleva den med hela kroppen. Hur låter snö? Kan vi härma ljuden. Hur upplever vi snön när vi ser och känner, kontra blundar och känner. Känns den olika på olika delar av vår kropp. Vi kan använda oss av riktig snö, måla med olika tekniker på snö, men också skapa den med färg och annat material. Det finns inga hinder, bara möjligheter!  Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar för att hitta fler frågeställningar, samt för att med hela vår kropp lära känna snön. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Jag bär också med mig vikten av att det är det kollektiva lärandet vi vill åt, lärandet som tillåts ha en större ingång där många testar tillsammans. Där vi både härmar varandras sätt, samt tillåts göra olika. Och där pedagogen lyssnar för att se betydelsen och varför frågan uppstod, samt ställer följdfrågor vid behov för att komma vidare. Det är också upp till oss pedagoger att organisera rummen så att de inte finns där för att enbart ge oss rena svar, utan för att ge oss möjlighet att få flera ingångsvinklar. Det finns ofta inte bara ett riktigt svar, utan flera parallella sanningar. 

Lenz Taguchi (1998) menar att den sparade dokumentationen kan fungera som material vid diskussioner mellan pedagoger och övriga vuxna om barn, hur de lär, tänker, gör och så vidare. Genom pedagogisk dokumentation ges barnet en möjlighet att ta kontroll över sitt eget lärande och pedagogen att ta kontroll över sitt arbete. Man får en möjlighet att lära sig om hur barnet upplever och förstår. Som pedagog får man en chans att kunna betrakta barnet om igen, vilket ger oss ytterligare möjligheter till utvecklande reflektioner och lärotillfällen. 

Det blir ett hjul av kunskap som snurrar runt, runt och där vi alla tillåts växa som individer. Utan krav där det är upplevelsen i sig som är det viktiga, inte prestationerna. Vilken härlig tanke!

Tema ljud- en föreläsningen jag går miste om

Kvällens seminarium skall handla om barns skapande, och arbete utifrån tema ljud. Denna föreläsning går jag tyvärr miste om, men har ändå en del tankar kring ämnet. Ofta på arbetet sätter jag på ljud i bakgrunden, och jag tror att vi påverkas av det vi hör när vi arbetar med ett material oavsett vilket. Ljudet kopplas ju ofta samman med våra egna upplevelser och minnen till det. Men vad händer när nya ljud introduceras. En dag på arbetet satte jag på en operett. Och vad jag såg då var att ett barn verkade reagera starkare än de andra barnen på detta. Hans mimik i ansiktet och hållningen i hela hans kropp uttryckte att detta berörde honom på ett eller annat sätt väldigt starkt. Han uttryckte något som var svårt för mig att avläsa. Men till slut bad han mig väldigt bedjande att snällt stänga av. Jag frågade honom varför han ville det. Men det var för svårt för honom att förklara kändes det som. Hans uppsyn var bara att detta var inget positivt. När jag frågade honom hur musiken fick honom att må, svarade han bara -inte bra. Och givetvis stängde jag av. Jag lät en fråga hänga i luften, nämligen vad det var som hände i hans kropp som fick honom att inte vilja höra med. Kanske han funderade vidare på det, eller så gjorde han det inte. 

Jag tänker att ljud är ett sätt att skapa på. Men också ett sätt att förstärka tex ett bildskapande. Ett ljud kan tillsättas för att väcka en känsla eller en idé inom oss. Det kan tillsättas för att uppväcka ett minne i oss. Något vi själva har varit med om. Många ljud tror jag att vi hör utan att lägga någon vikt vid. Tex fågelljud, eller en fors som forsar. Men när vi sedan hör dem igen så frammanas våra egna bilder. Man kan också använda sig av ljud för att förstärka en känsla. Vid ett tillfälle var jag med och satte upp en dansproduktion om stress. Då använde vi oss mycket av inspelade ljud från klockor, bilar samt bussdörrar som öppnades och stängdes. Det var vår bild av stress rent ljudmässigt. 

Man kan också använda sig av sång för att engagera. Tex vid matbordet på jobbet häromdagen så började ett barn att räkna något på ett mjölkpaket. Barnet gjorde det om och om igen. Tillslut hörde jag hennes räknande i mitt huvud, och satte en melodi på det. Barnen runt omkring blev alldeles tysta och bara tittade och log. Jag upprepade melodin och till slut satt vi alla i flera minuter och bara sjöng vår låt. Det blev total koncentration, utan att tala ett ord. Alla kom med i melodin, och blev intresserade av att vara med i gruppen. 

Föreläsaren Sol Morén som jag går miste om att lyssna till är en ny människa för mig, och för att stilla nyfikenheten lite så sökte jag på henne på wikipedia. Där omnämns hon och hennes arbete, och det finns även några ord man kan söka sig vidare på i denna text. Bland annat ordet ljudkonst. När jag läser vidare om just det ordet så står det såhär. 

Ljudkonst är ett vitt begrepp som omfattar olika, ofta genreöverskridande, konstuttryck där ljud och lyssnande är i fokus. Inom detta löst definierade fält samlas olika uttryck som exempelvis konkret poesi, elektroakustisk musik, noisemusik, ljudinstallationer, videokonst, text-ljud-komposition, spoken word, avantgardistisk poesi, experimental teater och film, happenings och performance. På grund av begreppets inkluderande karaktär omfattar ljudkonst både bildkonst, musik, teater och litteratur, och kan diskutera vilka ämnen som helst, precis som övrig samtida konst.[1]  (Wikipedia 2012)

Jag har sett några föreställningar där det blandas genrer av uttryckssätt, tex dansföreställningar med språk inblandat. Och jag själv har även medverkat i just en sån dansföreställning. En föreställning som handlade om is, och sättet man kan vara kring is. Hur is låter och känns. Vi dansare som medverkade blandade dans, kostymeri, ljus, scenografi, ljud av is som rör sig samt ord på isländska. Allt för att få ett ännu starkare uttryckssätt till att förmedla is och upplevelsen av den på. Det var ett otroligt spännande sätt att arbeta på, och jag som aktör levde mig otroligt mycket in i föreställningen. Genom att blanda olika uttryckssätt så kan en upplevelse förstärkas oerhört mycket. Det blir som att dela sina egna erfarenheter med varandra, samtidigt som nya skapas. En möjlighet att lära av varandras rikedomar, samt att ändå få uppleva dem i sig själv utan att vara ensam i det. Detta är något som jag i min verksamhet hoppas kunna använda mig mer av i framtiden. Ytterligare något jag kan ta med mig i mitt utforskande kring hur jag mer aktivt kan arbeta med kreativa blandningar ihop med barnen. 

Reflektion kring projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö

Vea Vecchi säger att ateljén har två funktioner:

1. Erbjuda barnen en möjlighet att behärska olika sorters tekniker
2. Hjälpa pedagogerna att förstå barns läroprocesser

Här blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Ett språk som de kan tala, eller vill utveckla för att kunna förmedla sina upplevelser, känslor och frågor eller svar. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I form av olika material, färger, smaker och dofter mm. Att introducera detta på ett sätt där man tänker på att deras sinnen får arbeta, och att sätta ord eller känslor till detta som då sker. Och att enligt reggio tänk då försöka hålla sig till tanken om ett hållbart samhälle, vilket för mig betyder att erbjuda mycket material som är återvunnet, eller kommer från naturen. Och att som människa ha med sig en känsla av respekt över det vi arbetar med, samt att ta ansvar över materialet. Man ges tillgång till mycket material och upplevelser, och behöver då medvetande göra hos barnen att med denna frihet och tillgång tillkommer det också ett ansvar. 

Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar i förhållande till material för att skapa ett projektarbete. Med en bas där man utgår från vad barnen uttrycker intresse för. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Vad sker med oss människor, i förhållande till oss själva, varandra samt materialet. Vad upplever vi, sätta ord på detta. Återkomma och återkoppla med hjälp av dokumentationen samt ta det ett varv till. Att försöka synliggöra barnens tankar och lärstrategier, och visa dem för oss. Att på detta sätt tillsammans skapa en grund för ett samhälle vi lever i, där vi är medborgare och levande i allt vi gör. Samhället blir utifrån det som sker på förskolan, vilket i förlängningen även blir en del av samhället. Där barnen växer som medborgare genom upplevelser, samt blir medborgare som tar del av samhället nu. Är med och skapar det nu. Samt får del av demokratin nu. Allt detta bidrar till ett demokratiskt samhälle, med en kultur av personer som ifrågasätter samt är tillåtande mot varandra så att detta kan möjliggöras. Här och nu är bästa förberedelsen för vad som kommer till oss i framtiden. Detta ges tillbaka till barnen i form av dokumentationen vi för. Vi ser, diskuterar och tillsätter nytt. Detta utforskar vi sedan tillsammans, också är cirkeln igång. En cirkel av växelvist utforskande, för alla parter som deltar. 

Barnen styrs inte bara av hur andra uppfattar dem, utan också av tingen som omger dem. De är till viss del avgörande för hur våra kroppar kommer agera. Föremålen vi erbjuder har en inneboende känsla som vi människor blir till i genom detta förhållande sinsemellan. Tex hur vi går in i ett rum är beroende på hur det är uppbyggt, inrett. Tingen är alltså delaktiga kring vilka tankar vi får, samt möjligheterna vi ger våra tankar till att utvecklas. Därför är det viktigt att atelieristan delger miljö och ting som får barnen delaktiga på ett utforskande sätt. Ett projektarbete behöver därför vara otroligt genomtänkt, och förberett så att barnen kan komma till sin rätt genom vad vi erbjuder. 

Viktigt att ha med sig att som en gemensam grupp vara nyfikna, och att arbeta och undersöka här och nu. Och ha med sig tankarna att genom ett kollektivt lärande får vi en bredare ingång till ny kunskap. Detta genom att barn ser varandra, härmar och plockar från varandras lärstrategier. Vi pedagoger har ett stort ansvar att dokumentera mycket och sen använda detta för att titta bakåt, för att just kunna komma framåt. Både själva men även med barnen och föräldrarna. Och att genom detta arbetssätt försöka göra barn och föräldrar delaktiga så vi tillsammans kan utvecklas ännu mer. Vi har också ett ansvar att som pedagog förbereda oss rent hypotetiskt på möjliga vägar arbetet kommer att ta, men att inte låsa sig vid vart vi tror att gruppen är på väg. En våg av kunskap som det gäller att följa, utan att hålla fast den eller förhindra genom pedagogens egna låsning inför ett hopp ut i något okänt.

Barns skapande och visuella språk. Och lite annat smått och gott..

Ja visst, ännu en intressant föreläsning kring barns skapande och visuella språk. Och Stina Braxell som höll i föreläsningen diskuterade att barnens språk ibland blir det visuella. Ett av hundraspråk, som vi behöver erbjuda dem. Hon drog paralleller till upplevelser hon varit med om. Där barnen inte haft ett verbalt språk, utan använt sig av bildskapandet som uttryckssätt för sina känslor och upplevelser. Vad händer ifall dessa barn möter en miljö eller en pedagog som inte har förståelse för detta? En pedagog som erbjuder en miljö där barnet inte kan komma till sin rätt i sitt skapande? Vi pedagoger måste förstå vilken makt det är vi besitter i barnens liv, och vi måste vara lyhörda och vårda deras skaparlust med ömhet. Genom en enda mening kan vi vända en situation från att vara fri och hämningslös, till att bli en produktbaserad inlärningsuppgift. Vi kan lätt ta bort deras frihetskänsla och skaparlust, men vi kan inte alltid återskapa den. Det är ett stort ansvar vi vuxna och pedagoger har för att ge barnen det de behöver för att kunna fortsätta växa och våga. Stina skriver i sin bok Skapande barn, att utvecklingen av bildspråk sker inte av sig själv. Den behöver gödas och få näring genom förebilder som hanterar olika sorters material och verktyg. Ju tidigare barn får lära känna många olika sorters material, desto större möjligheter har de att utveckla sitt skapande och att formulera sig i bildspråk. Detta är något som jag anser behöver diskuteras oftare i dagens förskolor. Att man får en förståelse kring varför det är viktigt att även våra små barn ges denna möjlighet att få möta olika material. Att man förstår varför klottrandet är viktigt för oss alla, just för att efter ett tag istället kunna hantera detta material som en förlängning till våra uttryck. Att ge barnen möjlighet till att använda så många språk det bara vill och behöver. Detta handlar inte bara om färg och form för mig, utan om alla uttryckssätt såsom musik, konstruktion, drama mm. 

Stina berättade att 7% av vår kommunikation består av språk. Det resterande är mimik, gester och just andra uttryckssätt. Otroligt fascinerande när man börjar tänka på det. Och när man väl börjat tänka på det så blir det väldigt tydligt för mig hur mycket jag kan påverka mina medmänniskor bara genom hur jag rör mig, vart jag fäster min blick när vi talar, hur jag tar emot det som kommuniceras till mig. Åter igen är jag så glad att jag påbörjat denna atelieristakurs. Jag ser hela min yrkesroll förändras framför mina ögon. Jag blir ibland otroligt osäker på vart jag är på väg men tvingar mig själv att bara kastas ut i en process där jag försöker vara så lyhörd och delaktig som jag tror att jag bara kan. Jag är tacksam över att jag vågar utsätta mig för denna press, samtidigt som jag får en förståelse för dem i förskolan som inte vågar låta sig pressas, ifrågasättas och utvecklas. Det är tufft att våga vara självkritisk, men samtidigt kan jag inte se något annat sätt att vara i min profession. Hur kan vi inspirera fler till att våga ta hoppet ut?

Måste passa på att nämna en otroligt bra föreläsning jag varit på, som heter Att organisera för en lyssnandets pedagogik. Det var tre föreläsare där som upplevdes som otroligt kompetenta och tankevärda. En av dem stod ut och fångade mig redan från första meningen han sa, Per Bernemyr är hans namn. Han är pedagogisk handledare och utvecklingskonsult för förskola och skola, och hade många åsikter som fick mig att tänka till tre -fyra vändor till. Han pratade bla om olika sätt att organisera i samhället, det demokratiska eller det auktoritära. Där det demokratiska sättet handlade om följsamhet, en föränderlig kultur, att leva i samförstånd och hela tiden i någon sorts rörelse. Medan det auktoritära då var en motpol. Han diskuterade att det demokratiska krävde en hel del av oss människor, men att den var smartare på så sätt att alla fick vara delaktiga i beslut, vilket gör att alla är i ständig rörelse och utveckling tillsammans vilket i sin tur gör att vi får en medborgardelaktighet. En delaktighet där vi tillsammans skapar världen vi vill leva i. 

Det är denna delaktighet jag som pedagog och medmänniska är ute efter. Att låta barnen, deras föräldrar samt pedagoger tillsammans skapa dagens förskola. En förskola där vi eftersträvar demokrati, kreativa processer för alla inblandade samt ett förhållningssätt till miljön som är hållbart på sikt.