Att fastna.

Haft ett litet avbrott från bloggande, föreläsningar och allt spännande som hör därtill. Har varit med om en förskoleflytt in i nya lokaler, sammanslagning av två arbetslag samt många nya spännande barn att lära känna under de senaste veckorna. Känns som jag befunnit mig i en tung dvala under det nya årets uppstart, men nu börjar jag hitta vägen framåt igen. Så här gäller det att ta igen förlorad tid från skolarbeten, och blicka framåt.

Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa situationer fungerar, och andra inte. Och visst tror man väl att man alltid tänker till kring det som sker i verksamheten, och hur man lägger upp det. Men efter att ruskat igång tankarna efter ett juluppehåll från föreläsningar samt träffar står man åter där igen och känner sig chockad. Det som var så självklart i mina tankar tar sig inte alltid samma uttryck i verksamheten. Vad är det som gör detta? Författaren diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta är tankar jag burit med mig under många år, precis som säkert många andra. Ändå kan jag börja fundera mitt i läsningen av en text varför jag gör si eller så i vissa situationer, varför har jag inte provat ännu ett annat sätt. Varför fastnar man? Vi lever ju i ett modernistiskt samhälle där kunskapssynen är att vi hela tiden kan bli bättre, utvecklas. Ändå är vi inom tex förskolan ofta fast i tankar som fungerade för tjugo år sedan i en verksamhet. Vad är det som gör att vi faller tillbaka till det invanda? Är det tryggheten i sig? Samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns kunskaper i det oändliga. Men hur är då dagens barn i detta? Hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar dagens barn? Och hur planerar vi upp för att denna pedagogiska miljö ska bli det bästa den kan bli? Frågor som är otroligt aktuella för mig då jag och mina kollegor precis är i uppstarten av en omorganisation där två förskolor slagits ihop till en.

Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer, som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet. Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt upp. Byggt upp utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.

Vidare diskuteras det i boken om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut i världen. Iochmed detta sätt att se på individen blir då individen och omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet gör skapar det sig själv. Både ensam, med andra samt genom miljön. Det diskuteras också vidare hur utvecklingen kring vårt inre kan påverkas, då vi numera kan ha ett hjärta som slår med hjälp ev en maskin. Eller att vi intar preparat med hormoner eller andra kemiska ämnen. Livet och världen är under ständig påverkan, och vart landar vi i detta? Går det att landa, när det är så föränderligt- eller gäller det att bara vara flytande och hänga med i utvecklingen?