Fortsätter tänka kring förra inlägget. Eller tappade jag bort mig på vägen?

Fortsätter läsa boken Pedagogiska miljöer och barns subjetktskapande, av Elisabeth Nordin-Hultman. Och önskar att alla, alla kunde plocka upp den och sätta sig med den en stund. Den ger så otroligt mycket, hjärnan snurrar som aldrig förr. Konkreta händelser i konkreta miljöer tydliggör här hur barn blir i detta nuet de befinner sig i. Och jag känner hur hjärtat värker för alla barn och ungdomar i samhället som förväntas klara av förskolan och skolans miljöer i vårt land, i vår värld- där inte dessa tankar finns med för att hjälpa personalen möjliggöra en positiv mötesplats för dem alla. Ta upp boken, läs den! Tankarna startar på nytt, samtidigt som de är så självklara och finns med i mitt dagliga arbete. Men det tål att sägas igen, vi gör inte alltid som vi tror. Här gäller det att inse att fast tankarna redan ägs av oss, kan man ändå missa att alltid agera mot dem. Nu känns det som jag svamlar, vilket jag också gör. Men det kan inte hjälpas och det sker alltid jag blir såhär euforisk av bra litteratur.
Hon diskuterar i vilket fall att vi i dagsläget uppmärksammar många barn med koncentrationssvårigheter, och bristande sociala samspel. Och att detta kan härledas till miljöerna vi låter våra barn befinna sig i, och mötena som däri möjliggörs. Om man ser det på detta sättet kan man flytta fokus bort från barnet och istället se det omkringliggande i både miljö samt upplevelser, tex kring barn som mobbar. Detta mobbande barn kanske lektionen innan den utsätter något annat barn för kränkning var med om en lektion där ingenting fick barnet att framstå som positivt och kompetent. Efter att ha varit på en sådan lektion är risken större att man går därifrån och inte kan skapa sig positiva möten med sina klasskamrater, än om istället barnet varit med om en fungerande lektion som överlag var positiv.
Så återigen måste jag ta upp vikten av att man ser till miljöns brister när en verksamhet inte fungerar, och inte till den enskilda barnet eller gruppen! Vi behöver träna oss i att se och att kunna förändra strukturer som inte fungerar för våra barn. Givetvis finns det situationer som är svåra för barn, som de behöver lära sig att hantera på ett eller annat sätt. Men det är en helt annan diskussion.

"Dekonstruktion som identifierar dominerande tänkande och handlingsmönster kan således ses som en förutsättning för att genomföra förändringar i pedagogisk praktik", en underbar sammanfattning av boken som jag bär med mig i min förskolas omorganisation.

Har även satt tänderna i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm. Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag, utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta håller jag verkligen med om. De tillfällen när man verkligen möter barnen sker för mig ofta då vi berör något verkligt ämne där barnen och jag tillsammans kan fundera med hela våra kroppar och hjärnor. Där vi knappt finner svar, utan bara mera frågor. Frågor som berör och gör oss engagerade. Här är det då viktigt för pedagogen att hitta paralleller mellan barnets värld och den de håller på att lära känna och erövra, precis som Cecilia diskuterar samma sak i förhållandet mellan konstverks innehåll och barnens egna erfarenheter. Genom att tillsammans delta i olika läsningar av bilder diskuterar Cecilia vidare att barnen ges möjlighet att diskutera tillsammans, samt att acceptera att de alla tänker och tycker olika. Detta är viktigt för barn då de tränar på att se sammanhang samt att det vidgar deras syn på verkligheten. Och inte att förglömma hjälper det också till så att barnets identitetsuppfattning blir tydligare genom att de får en möjlighet att både uttrycka sig samt ges möjlighet att läsa någon annans uttryck. Detta är något för mig ganska ovant, men jag bär med mig vidden av varför jag behöver introducera det i min barngrupp. Jag ser med spänning fram emot vilken utveckling som kommer ske av detta, både för barnen samt för mig själv!