Ett virrvarr som blir större och större

Denna torsdag satt vi på en föreläsning om dokumentation kring projektarbeten. En föreläsning som stärkte upp mina egna tankar kring hur jag vill fortsätta arbetet med barnen, och hur jag vill att min roll som pedagog ska se ut. Föreläsningen handlade mycket om hur en projektingång kan gå till, samt hur man går vidare med ett projekt.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud, så jag ljuger om jag inte erkänner att jag för tillfället är lite lätt förvirrad. Man vill ju ut och prova det man diskuterar om på föreläsningarna, samtidigt som det är läge för mig själv att inse att jag befinner mig i en process själv. Det är så lätt för mig att vara självkritisk och att vilja driva framåt hela tiden, men något jag behöver träna på är att stanna upp. Vila lite i detta nya, samt vara noga med att dokumentera mig själv samt mina upplevelser för att kunna se tillbaka just för att om ett tag kunna röra mig framåt igen. Vi diskuterar ofta att det är barnets läroprocesser som skall dokumenteras och synliggöras, men just nu är jag helt inne på att göra detsamma för mig. 

Som vanligt efter en föreläsning är det några olika tankar och diskussioner som hänger sig kvar och som jag vill tänka lite extra på. 

Denna gången är det till exempel tankarna kring enskild- respektive gruppdokumentation. Vi individualiserar ju ofta barnen i våra dokumentationer, vilket ju helt och hållet går emot våra tankar kring hur vi vill att barngruppen bemöter varandra. Där vi strävar efter att forma en grupp där barnen ser varandra, att deras styrkor får möjlighet att komma fram och där man även ser varandras svagheter och hjälps åt när det behövs. Att vara accepterande för barnet som det är, samt att växa tillsammans. Så varför så mycket enskild dokumentation?

Personligen för mig tror jag att det just nu handlar om att hitta ett arbetssätt där man testar om och om igen, utvärderar inför sig själv och därigenom utvecklas. Pedagogisk dokumentation är något jag försökt arbeta med under många år, men ändå känner jag mig som en novis på detta. Men tankarna hos mig växer ju hela tiden, så det är kanske inte så konstigt att jag hela tiden känner mig som en nybörjare. Där jag befinner mig nu kan jag ju se att det inte bara är fotona och texten som spelar stor roll. Utan även mitt sätt att diskutera med barnen, ställa följdfrågor. Där är jag nu. Det ska bli spännande att se var jag är om ett år. 

Avslutar med ett utdrag ut boken "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi, en bok man aldrig kan läsa för många gånger. Själv är jag inne på min femte runda. 

Via en pedagogisk dokumentation har vi möjlighet att se barnet på nytt- om och om igen. Vi kan tänka, lyssna och ifrågasätta i en gemensam reflektion kring det vi ser och hör. Vi kan synliggöra våra teorier och hypoteser, ifrågasätta dem och skapa nya. Genom dokumentationen gör vi oss synliga för oss själva. Samtidigt kan vi använda dokumentationen så att vi kan göra barnet synligt för sig självt, genom att visa barnet: Så här gjorde du. Och fråga barnet: Hur tänkte du? Vi kan också göra barnen synliga utåt mot föräldrar och andra. På det viset gör vi oss själva och vår gemensamma kultur på förskolan synlig. Samtidigt görs i vår reflektion samhället synligt för oss genom sin avspegling i barnen och oss själva. Barnen och vi själva bär med oss allt vi ser och hör och upplever utanför daghemmet in över tröskeln. Det uppträder i barnens lek, utforskande och tankar, och det uppträder i våra tolkningar och teorier. Ett dokumentationsarbete i en reflekterande kultur gör oss till aktiva medkonstruktörer, inte bara av vår egen kunskap och kultur, utan också utav samhället som sådant. Vi är alla medskapare i ett samhälle som är i ständigt vardande. 

Att vara inne i en maräng

I lördags var jag och Julius inne i en maräng. En maräng som kulturföreningen Vittring skapat. Det var föreningens invigningskalas och bygget av marängen var så stor att den rymde en blåsorkester. Känslan av att stiga in i en maräng var underbart härlig. Det är fantastiskt att som vuxen få lov att leka både med sin fantasi samt att få uppleva detta magiska tillsammans med barn. När vi kom hem ville Julius genast bygga en maräng i vår hall, som vi kunde stiga in genom varje dag. Jag fick förklara att det blir för klurigt att ha vår hall som en maräng, men att vi gärna kan bygga en liten tillsammans. Jag ser med glädje fram emot vad kulturföreningen Vittring kommer fortsätta erbjuda både mig och mina barn i framtiden. En rolig väg som jag tror blir både utmanande och spännande!

Givande föreläsning som föder ännu flera tankar.

Förra veckan fick jag chansen att uppleva en föreläsning med med Tarja Häikiö. En kvinna som slår mig vara full av kunskaper kring Reggio Emilia, deras arbetssätt och filosofi samt många egna tankar som för mig känns som ljuv musik. Tarja gick igenom reggios grundtankar och deras byggande av nya tankar samt hur hela befolkningen tänker kring deras närmiljö och hur de som befolkning i världen vill finnas till. När jag åkte hem från föreläsningen kändes det som hela hjärnan skulle sprängas av funderingar, och tillsammans med min resekamrat bubblade det ideér, frågeställningar och utbyte av tankar hela vägen hem. När jag nu sätter mig för att gå igenom mina anteckningar en vecka senare fastnar jag för vissa ord och beskrivningar som vi tog upp under föreläsningen. 

Det som jag väljer att diskutera vidare här är vikten av det visuella arbetet i reggio filosofien. Att man genom det visualiserande tar till sig kunskap. Tex att om man arbetar med ljus börjar man med att se på ljus, man introducerar ljuset på olika sätt. Vidare får inte bara se på ljuset utan också uppleva ljuset, då med hela sin kropp. Samtidigt som man upplever pratar man om det som sker. Och sen börjar experimenterandet om,och man återskapar ljuset på flera olika sätt. Man får en förtrogenhetskunskap genom att uppleva, diskutera och experimentera. Det är så tydligt att det inte är bara en pedagog som står och lär ut, utan en upplevelse som man delar. En upplevelse som pedagogen måste möjliggöra genom förberedelser till viss del, men också genom att följa barnet i dess färd och hålla liv i diskussionen. Att som pedagog våga haka på barnets tankar, ge barnet tid till diskussioner samt utmana både barn samt sig själv. 

Det känns så självklart som arbetssätt att man följer och arbetar jämsides med barnen, men jag tror ofta att man som pedagog bromsar sig själv just för att man är osäker på vart arbetet är på väg. Man är som vuxen van att förbereda, följa något planerat och många gånger kan det vara lättare att lära ut ren fakta än att själv vara mottaglig för ett experimenterade som tar olika vägar. 

Detta för in mig på tankar jag har om hur svårt det ibland kan kännas att prata om reggio arbetet med andra, för det kan ibland vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ju en filosofi, ett sätt att välja att både leva sitt liv och bemöta världen samt befolkningen runt om på. Jag har läst delar ur en avhandling som heter Från Novis till Expert: Förtrogenhetskunskap i kognitiv och didaktisk belysning av Lars-Erik Björklund. Där diskuteras bland annat ordet expert. Jag lånar därför en del av hans text just för att beskriva lite känslan av att inte kunna sätta fingret på denna filosofie, detta utan att själv komma att kalla mig för expert vilket är ordet han här nedan beskriver

Expertens förmåga att se är inte ofelbar, experten bedömer felaktigt, tar felaktiga beslut och reagerar automatiskt och oflexibelt. Hon har svårt att bedöma både sin egen och andra experters kompetens. Experten inser inte att saker som för henne själv är självklara kan vara svåra och komplicerade för andra. När vi frågar experten om de kunskaper som leder henne får vi ofta otydliga svar. Det verkar som om kunskapen som ligger bakom dessa färdigheter är dold eller tyst. För dem som vill skapa objektiva, rationella observations-, bedömnings- och beslutskriterier är det ofta problematiskt att få experter att tala. 

När jag använder termen expert i den här texten menar jag en individ som har lärt sig 

behärska något så väl, att hon beter sig och uppfattas som kompetent och duktig. Det kan röra sig om triviala saker som att knyta ett skosnöre, gå i en trappa, räkna enkla matematiska tal, men också att behärska sociala interaktioner, lösa komplicerade uppgifter eller att göra professionella bedömningar. Jag intresserar mig framför allt för de förmågor och färdigheter som tar tid att utveckla och där man ser en tydlig progression från novis till expert: den beprövade erfarenheten. 

Givetvis tror jag att man kan introducera rena faktakunskaper om reggio till alla inom barnomsorgen, men precis som man säger att en del tex dansare har ”det”, tror jag att man även som pedagog kan ha ”det”. 

Och med denna inlagda text av Björklund vill jag bara ifrågasätta om man verkligen kan säga att en förskola är reggio inspirerad när exempelvis pedagogerna som jobbar där har tex en helt olik barnsyn från varandra. Det känns alltför lätt i dagens Sverige att slänga sig med uttrycket ”reggio inspirerad förskola” utan att fylla verksamheten med reggio tankar. Undrar vad Loriz Mallaguzzi hade sagt om det som sker i världen runt om med han och hans föregångares tankar? Skulle han vara glad över att något är väckt i världen, även om det fullt ut inte stämmer med hans grundidéer? Jag undrar. 

Konsten är som energi för fantasin.

Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén? En intressant fråga i min utbildning som nu lyfts för att diskuteras, stötas och blötas. 

Jag tror att man genom att betrakta konst väcker sina ögon och sina tankar. Man ger sig själv en möjlighet till att öppnas upp. Inte bara inom ämnet bildskapande, utan även med musik, dans, drama- ja alla uttryckssätt som finns. Man kan inspireras genom att se något nytt som man själv vill prova på att efterskapa, men man kan också få en känsla som genererar att man skapar något eget som inte innan fanns där inne och nu vill hitta ut. Det väcks diskussioner inne i den egna kroppen, samtidigt som det är ett sätt att som individer kunna mötas för att diskutera vidare. Man kan ge sig själv en förlängd tanke, som tidigare kanske var gömd. Det möjliggörs ett möte både för mig själv med mig själv, men också med andra människor. 

På mitt arbete får verken och bilderna som skapas vara framme för betraktning under veckan innan barnen får lov att ta med sig dem hem. Detta för att barnen inspirerar varandra med sitt skapande, samt möjliggör för möten sinsemellan som kanske annars inte hade skett. Det blir ett möte med varandra om deras konst. Därför har vi två hyllor i verksamheten där vi har utställningar för varandra, samt nyttjar väggarna för bilder och dokumentation kring det de skapat. En av hyllorna är precis utanför ateljén där man kan bli inspirerad på vägen in, samt en är i hallen så även föräldrarna man få möjlighet att få till ett möte med dessa fantastiska verk och barn som rör sig på mitt arbete. Ofta ser jag att barnen står och rör vid, eller lyfter upp något för att studera närmare. Precis som för oss vuxna ger detta möte dem en möjlighet att förlänga och utmana sina tankar. Idéer får en chans att födas, och fantasin sprakar igång.

Inne i vår ateljé har jag för tillfället två böcker framme, en möjlighet att möte konst av erkända omtalade konstnärer. En Monet bok, samt en av mina personliga favoriter nämligen Zorn. Eftersom ateljén fortfarande är relativt nystartad för barnen känner jag av att de fortfarande är upptagna med att utforska material, och de flesta är kvar i ett klotterstadie där de bara intresserar sig för att använda material. Men har tillsammans med några av barnen suttit och bläddrat, samt samtalat kring bilderna vi ser i böckerna. Och hoppas på fler givande tillfällen med ännu fler nyfikna barn. Jag håller hela tiden ögonen öppna efter spännande böcker som det är tillåtet för barnen att få nyttja själva inne i ateljén. Ofta tycker jag mig möta pedagoger som tydligt visar att många av böckerna är ömtåliga, de är vi rädda om. Inte konstigt att många barn inte vågar gå fram och bläddra, undersöka och sätta sig med dem en stund. Jag hoppas spegla en tolerans till barnen att det jag ställer fram är även deras material. Jag tror att den känslan gör dem nyfikna, och får dem intresserade av att undersöka mer..

Läste något som var så otroligt sant för mig häromdagen av Ann Åberg. Vad sägs om det här-

Någon kanske vet vad ett barn är, men ingen vet vad det kan bli. Någon kanske vet vad en förskola är, men ingen vet vad den kan bli. Någon kanske vet vad världen är, men ingen vet vad den kan bli. 

Graffiti, att vara eller inte vara..

 Andra tillfället som jag missat på kursen, vilket grämer mig enormt. Varje gång vi inom utbildningen ses känner jag att jag får en vitaminspruta rätt in i kroppen, och den dosen behövs med jämna mellanrum. En spruta med förnyad energi samt kreativitet till att komma vidare som pedagog. Inte konstigt att jag talar varmt om utbildningen inför alla som frågar om den. Och även de som inte frågar om den men som jag givmilt delar med mig tankar av till. 

Missade i alla fall denna gång ett möte i mörka Göteborg, där deltagarna skulle vandra runt och inspireras och diskutera kring graffiti. Önskar jag hade varit med då detta var ett otroligt starkt samtalsämne i mitt hem då jag var en revolterande ungdom och ansåg att konsten mot alla odds var fri. Fri att utföras överallt, där behovet hittade sin plats. Nu några år senare känner jag att konsten fortfarande ska vara fri, men jag inser också att det  finns många aspekter inom frågan. Jag förstår att det kanske inte kan vara ett fritt flöde med graffiti varhelst man känner för det, men kan heller inte riktigt förstå att det måste vara straffbart att välja det som uttryckssätt. Jag är kluven. Men på ett spännande sätt. Öppen för diskussioner och tankar, och gillar att livet och mina meningar lever fram och tillbaka. Har accepterat att det inte alltid går att låsa sig vid en åsikt. 

Så graffiti. Är du bara ett otyg, eller innehåller du mängder av vackra känslor och utmanande tankar. Konsten ligger i betraktarens ögon, visst var det så?

Förr och nu, framtiden och sen..

Tillsammans med min basgrupp diskuterade vi vecka 41 barns skapande och atelieristans roll på förskolan. Vi möttes upp på förskolan Solstrålen i Trollhättan och gick runt i miljön, diskuterade vad vi såg och gav varandra nya tankar och energier. Vi diskuterade att atelieristans uppgift blir att bla utmana barn och pedagoger, både med material samt med öppna sokratiska frågor. Vi tror också att atelieristan kan komma att ha en viktig roll vid dokumenterandet av verksamheten. Att även här föra frågor som fördjupar arbetslagets tankar och även för dem vidare i sitt tänk. Efter att diskuterat olika situationer är vi överens om vikten att alltid ha ett tydligt syfte och mål med hur vi väljer att bemöta barnen i deras utforskande samt i deras vardag. 

Att alltid ha ett syfte och mål kändes för oss alla naturligt, men vikten av detta förhållningssätt har för mig själv blivit ännu tydligare. Genom att ha tydliggjort detta för mig själv spetsar jag nu istället mitt tänk till att utvecklas vidare ännu mer och försöker att alltid fråga mig själv vad som är mitt syfte med vad jag säger, eller hur jag gör. Hur tillåtande är jag i olika situationer i våra olika rum, varför är jag inte lika tillåtande i alla situationer? Vad är gamla värderingar som hänger med mig från min uppväxt och tiden jag växte upp i. Vad är skillnaden mellan då och nu? Inne i ateljén är det ett mycket tillåtande bemötande, med mycket öppna frågor där barnen kan experimentera med olika material samt diskutera med mig som vuxen. I andra miljöer kan jag märka på mig själv att jag har andra förväntningar, som tex vid maten. Jag drar en slutsats där att uppförandet är i en direkt kombination med uppfostran. Tillsammans med min basgrupp uppstod det många intressanta diskussioner kring detta. Kuvar vi barnen i tex matsituationerna genom att det finns så mycket rätt och fel där? Genom att kuva dem där gör vi dem till mindre kreativa människor i den övriga vardagen? Varför tycker vi att det är viktigt med minsta lilla uppförande kring bordet, vilket gör hela situationen till en ganska krävande stund med tillsägelser och krav. Istället för en stund där vi möts, äter för att vi är hungriga, dricker om vi är törstiga. Njuter tillsammans av maten, som egentligen är det centrala. Hur mycket eget ansvar ska barnen tillåtas kring detta funderar jag på. Vissa barn har inte ork att sitta still och äta. De vill bara vidare och riktigt förtränger att de är i behov av energi. Jag har inga svar, jag kan bara fundera och prova mig fram tillsammans med mina barn. Olika behov hos olika barn kräver olika förhållningssätt hos mig som vuxen. Jag får hela tiden rannsaka mig själv, och återigen tänka igenom syftet med det jag säger och gör. Ett syfte som förhoppningsvis aldrig gör att jag stagnerar i mitt tänkande. Även jag vill hela tiden framåt, och även jag förtränger basala behov när det finns annat som intresserar. Det kan inte bara vara fel, svart eller vitt. Eller?   

Flytande grafit och hård kol

Flytande grafit och hård kol

Fick en egen uppgift på vår utbildning häromdagen, nämligen att prova på ett material man inte så ofta själv använder sig av. Oj vad jag tyckte det var svårt att välja vilket material jag ville testa på att arbeta mera med. Men valde till slut flytande grafit, samt hård kol. Skillnaden mellan svart och vitt, och hur de tillsammans blir en helhet trots deras olikheter. Jag tog med mig mina tre barn och åkte på en workshop där det dukats fram med både flytande grafit, kolkritor, vattensprutor, massonitbitar, skuggpennor samt penslar.

Vilket material, så heltäckande kolsvart och härligt att använda. Började med att bara doppa penseln och måla ut på masoniten, och blev förundrad över hur svart ser ut när det är i flytande form. Detta glansiga bottenlösa som man bara vill ta i med händerna. Men så blir man bromsad av alla tankar utöver, tex att det skulle vara svårt att få bort. Barnen däremot slukade färgen med hela sin kropp. De var svarta från topp till tå, och kläderna totalt genomdränkta. Färgen fäste otroligt bra på masoniten, även om ytan på skivan var lite lätt glansig. Det var just känslan av att den var så täckande som fascinerade tror jag. Till skillnad från vattenfärger eller kritor tog den här färgen en sån otrolig plats. Den kändes så självklar! I och med att vi målade på en glansig yta där inte färgen drogs in direkt kunde man använda händerna till att göra spår i färgen med, använde även svampar till att dra och dutta med. Det var en skön känsla att bilden var så föränderlig, och man hade tid på sig att ändra om man kände för det. 

När färgen hade torkat fick jag tipset att använda tejp på skivorna. Tejpade tvärs över på några ställen och experimenterade sen med en sprayflaska fylld med vatten. Vilken känsla det gav. Att spruta vatten på färgen så att den blev rinnande igen, och drog sig ner på skivorna som stod upprätta under experimenterandet. Barnen såg ut att älska möjligheten av färg tillsammans med vattensprutan. Att det blev något föränderligt som de kunde styra över med hjälp av vattnet och grafiten. Vad som helst kunde framträda i detta svarta, det var bara ens egen fantasi som stoppade tankarna! En annan sak som var otroligt härlig var att färgen under tejpen förblev detsamma, så inte hela bilden byttes ut när det andra blöttes upp. Vilket i sin tur gav en skiva med både våt och stelnad grafit. Otroligt vackert tillsammans. 

De stora kolkritorna gav en helt annan känsla. Detta hårda, men som ändå var så mjukt att måla med. Det fanns fasttejpat papper både på golvet samt en bit upp på väggarna så man kunde testa sin färg var man helst ville. Det blev så otroligt inbjudande att få använda så stora ytor till att skapa på. Barnen rörde sig fritt med sin kol och det kändes så hämningslöst när de var fria på en störra yta, där de kunde måla där de fick inspiration till det. I och med denna stora skaparyta blev man inbjuden att låta kolet göra stora uttryck, stora bilder samt bilder tillsammans. Känslan blev nästan euforisk av denna frihet!

Jag vet att uppgiften handlade om att man själv skulle prova på, men jag är glad att jag gjorde det tillsammans med mina barn, för vilken upplevelse vi fick tillsammans. Det gav också otroligt mycket att bara betrakta barnen i detta deras första möte med grafit och kol. Ett första möte, men absolut inte ett sista.