Lite av allt som jag funderat på kring våren. Rörigt? Svar ja, precis som det ska vara.

Ett försök till sammanfattning av atelierista utbildningen våren 2013, men egentligen så är det ju så mycket mer...

Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa situationer fungerar, och andra inte. Vad är det som gör detta? Författaren diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta tror jag också kan diskuteras i förhållande till vad vi erbjuder barnen för miljöer i deras verksamhet. Det blir så tydligt efter all litteratur och diskussioner att i Reggio Emilia är den tredje pedagogen så delaktig, och framför allt så genomtänkt. Jag tror att många förskolor i Sverige har en miljö som inte hjälper, utan kanske mera stjälper. Och att man fortfarande lever sin verksamhet så som man gjorde för lång tid sedan, då det var rutinerna som styrde och inte barnen. Men det finns också en nyfikenhet på hur man kan organisera om och förbättra som jag hoppas kommer att bidra till en utveckling inom de svenska förskolorna, samt synsättet till varför vi har våra förskolor. Jag håller med om det som står i Gunilla Dahlbergs bok: Från kvalitet till meningsskapande, att förskolan är en rättighet för alla barn och ett forum och en mötesplats där man får möjlighet att möta andras åsikter och växa tillsammans. Jag läser i boken om att det mänskliga mötet är grunden för pedagogik såväl som för etiska relationer, och att det då blir förskolans ”sanna” roll att underlätta och åstadkomma dessa möten (s 121). Vi är inne i ett förändringsarbete på många förskolor, och vi närmar oss detta forum från flera olika håll- beroende på vilka vi som arbetar inom förskolan är, och vad vi själva bär med oss. Men samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns kunskaper i det oändliga. Hur är då dagens barn i allt detta kan man diskutera, och hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar dagens barn?

Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer, som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet. Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt upp. Uppbyggt utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.

 Vidare diskuteras det i boken Pedagogiska miljöer om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut i världen. I och med detta sätt att se på individen blir då individen och omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet gör skapar det sig själv. Både ensam, samt med andra och genom miljön. Det är bara att acceptera att ska man jobba i dagens förskola behöver man klara av att vara flytande och hänga med i utvecklingen, annars tror jag inte att vi kan erbjuda förskolan som allt den skulle kunna vara. Och jag tror verkligen vi behöver fler möjliggörare ute i förskolan, och det är så jag ser på min nya roll som atelierista. En möjliggörare som arbetar nära vår tredje pedagog, nämligen vår miljö och allt den kan bli.

 Har även satt tänderna i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm. Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag, utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta är ett viktigt uppdrag för oss som jobbar med barn, att vi erbjuder barnen denna bildning för både öga och själ. Att vi ställer dessa frågor som får barnen att börja reflektera kring det de upplever, och att vi ger dem möjlighet att verkligen se och känna. Både genom olika material, bilder men också genom mötena som uppstår i allt detta. Loriz Malaguzzi sa en gång ”att vår tid ger ögat en större roll i samhället i och med all reklam mm, men syftet är samtidigt att utnyttja och förnedra det.  Seendets pedagogik handlar inte bara om att se, sa han. Den innebär att tränga in i tingen, tillägna sig, reflektera och kunna ta ställning. Att inse”. Nu är det upp till oss att leva upp till dessa visa, insiktsfulla tankar. Jag läser vidare i boken Barns visuella kulturer om att en mental bild innehåller så många delar som inte ryms i själva ordet. Ord och bild är delar av varandra. Ord består av bilder och bilder kräver ord för att talas om (sid 12). Därför är det så viktigt att barnen utmanas till att uttrycka sig på både på ett bildligt sätt men också ett verbalt. Men vi behöver vara medvetna om en annan sak jag läser i Barns visuella kulturer, nämligen att ”kunskapen eller inlärningen av det visuella oftast sker varken medvetet eller strategiskt. Som en följd av att detta kunskapsinhämtande präglas av omedvetenhet -eller inte uttalas som en kunskap- blir det även svårt att få till förändringar både av det visuella och av de kunskaper och värderingar som varje individ bär med sig om det visuella, sid 75”. Detta innebär att vi behöver bli med medvetna och prata om alla bilder som rör sig i våra och våra barns liv. Alla bilder- all slags användning av bilder och visualitet kan vara lärande. Men vad innebär det då att bara visuellt läskunnig? David Allen (1994) menar att man för att kunna bli visuellt läskunnig bör ha tillgång till ett antal olika verktyg. Man bör:

1 lära sig en vokabulär för att kunna tala om det visuella

2 lära sig ett kritiskt förhållningssätt till det visuella

3 lära sig att läsa och tolka det visuella (sid 53, Barns visuella kulturer)

Genom att medvetandegöra dessa bilder har vi en chans att påverka både oss själva och vår vardag. Vilket i ett ännu vidare perspektiv innebär att även vårt samhälle kan påverkas och bli genom våra val.

En annan sak jag bär med mig från min atelierista utbildning är vikten av medvetenhet även kring barns lekar och hur de påverkas av denna visuella kultur. Att det i barns längtan efter att äga vissa leksaker, eller att delge vissa teveprogram mellan varandra kan finnas en längtan efter att ingå i en gemenskap. En gemenskap som skapas utefter bilder som väljs att visas i vårt samhälle, där några få människor är med och väljer ut vilket på sikt påverkar ett helt samhälle. Men det är viktigt att fundera och reflektera över ideologierna bakom produkterna och de ideologier som framkommer i barns lekar kring samma produkter.

Vi har diskuterat i vår atelierista utbildning hur vi ser på barnen och deras sätt att se, återskapa och imitera varandra. Jag tror att barnen behöver imitera varandra, samt ges förslag till hur de ibland kan komma vidare i sina arbeten. Jag som vuxen har mycket mer beprövade metoder som jag kan delge de som är yngre, och givetvis ska de få ta del av vad jag har att erbjuda. Precis som jag anser att det är lika viktigt att barnen kan delge varandra sina beprövade idéer och tankar. Vi växer av detta växelbyte, vi härmar och imiterar samt tar med oss detta in i något nytt som kommer ifrån vår fantasi och sättet vi tar oss an materialet. Lika viktigt som det är för barnen att ge och ta av varandra, tror jag det är att vi vuxna är närvarande och ställer våra öppna frågor samt inspirerar vidare när barnet behöver. Att våra barn kan växa genom att våga pröva själva, och att de är så trygga i detta så att de klarar av att bli frågade om hur de tänkte och varför de gjorde på det sättet. Jag tror att det är viktigt att barnen blir trygga i sin fria kreativitet, men också att de vågar stå upp för vad de gjort och varför. Genom att sätta ord på sitt skapande tror jag att de växer sig stolta, inte bara inom det fria skapandet utan också som fria människor.  

Och för att kunna börja skapa och pröva sig fram inom dessa olika uttryckssätt måste vi låta våra yngsta barn få möta olika material. Olika material som de lär känna och lär sig hantera. Precis som de får lov att möta olika människor, som blir en hjälp genom livet så att man lär känna sig själv och hur man vill vara.

Reggio Emilia är en filosofisk livsstil som arbetar utifrån att människor existerar i relation till varandra, de finns i sin tid och i sitt sammanhang. Och i dessa relationer bär man med sig vikten av ömsesidighet, cirkularitet och interaktion. Så om man inte känner till Reggio Emilias grundtankar kan nog mitt sista stycke komma att upplevas som väldigt jag-centrerat, men så är inte fallet. Utan precis som Loris Malaguzzi sa är vi delar av ett ekologiskt sammanhang. ”Vi måste hitta fram till en ny sorts demokrati, som inte baserar sig på likhet utan tvärtom på rätten till vars och ens olikhet, till en kollektiv subjektivitet” sid 134, Wallin. 

Jag tror starkt på att genom möjligheten till många olika uttryck får barnen en grund att stå på. En grund som kan vara till hjälp för att leva ett liv där man både känner sig fri att uttrycka sig på det sätt man vill, men också att man är en trygg person som själv vågar ifrågasätta förbestämda låsningar. Låsningar som stoppar vårt samhälle från att bli en fri arena, där man kan uttrycka sig på sitt valda sätt. Vi anser vår arena idag med demokrati och nutidskonst vara fri, men är den verkligen det? Precis som det står i boken Barns visuella kulturer är det viktigt att frågorna var, när, hur- och vem det är som får synas i det offentliga rummet-, alltid är med oss i våra funderingar. Det finns så mycket förbestämda åsikter som stoppar och låser, och när man börjar tänka på det blir det riktigt skrämmande. Dagens barn börjar redan i sina tidiga år forceras in i fack, där man får krav från alla möjliga håll på hur man ska göra för att bli en medborgare som ska kunna bidra till såväl vår ekonomiska överlevnad samt våra politiska ställningstaganden. Givetvis behöver vi allt detta i vårt gemensamma samhälle, vissa byggaxlar behövs för att ett globalt samhälle ska fungera. Men det är detta låsta, förbestämda jag vill komma ifrån.

 Men jag är helt övertygad om att samhället kommer överleva även att våra små medborgare vågar ställa sig själva frågan –Varför, och isåfall måste det vara på detta sättet?

Reflektion kring imitera-återskapa-nyskapa

Hela min uppväxt har jag utövat olika estetiska uttryckssätt där man utgick ifrån något bestämt sätt att göra på. Jag spelade piano där noter och ackord bestämde hur jag skulle spela. Jag sjung, där noterna styrde när och hur det skulle låta. Jag dansade där man utgick ifrån olika positioner och steg. Jag målade, där läraren ofta påpekade vad som kunde förbättras och hur detta kunde göras, alltefter en mall där barnen skulle göra samma saker. Det var inte en plats jag befann mig på där kreativiteten var helt fri. Just då som barn tror jag inte att jag hade förståelse att reflektera över detta alls, som något som kunde påverka min kreativitet. Men jag vet att jag ofta kände mig orolig i mina skapande, just för att där fanns en chans att faktiskt misslyckas och göra fel. Det var inte förrän på gymnasiet som jag stötte på det fria skapandet, och hur underbart det faktiskt var! Där läste jag en linje med tillgång till både fridans, teater, fotografering samt andra uttryckssätt. Underbart var det, men plötsligt blev också allt väldigt svårt. Att förlita sig på sig själv i så stor utsträckning att man vågade skapa något ur sin egna fantasi. Något som andra fick av mig i form av olika uttryck, men som kunde mottas på vilket sätt som helst. Det kunde diskuteras, ratas eller höjas till skyarna. En stor rädsla växte mitt i allt detta fria skapande, och ibland var det svårt att njuta fullt ut av möjligheterna jag gavs. 

Jag funderar på hur det hade varit om jag inte gått igenom alla dessa tekniska kunskaperna innan jag fick till mig det fria skapandet? Antagligen hade jag inte haft hälften så mycket teknik som jag nu hade med mig i många av mina utövanden. En vinst förvisso, för utan dem hade jag kanske inte kunnat utforma hälften av vad jag nu var kapabel till. Men hur hade mina uttryckssätt sett ut om jag hade haft mer fritt skapande? Hade jag haft en större fantasi att ta hjälp av, hade jag känt mig mindre hämmad? Det som saknades för mig var balansen mellan det tekniska, samt möjligheten att få växa genom egna idéer. En chans att genom teknik kunna lära mig hantera uttrycket, men att samtidigt ges en arena där utövande av uttrycket var fritt för mig att styra.  

Jag tror att barnen behöver imitera varandra, samt ges förslag till hur de ibland kan komma vidare i sina arbeten. Jag som vuxen har mycket mer beprövade metoder som jag kan delge de som är yngre, och givetvis ska de få ta del av vad jag har att erbjuda. Precis som jag anser att det är lika viktigt att barnen kan delge varandra sina beprövade idéer och tankar. Vi växer av detta växelbyte, vi härmar och imiterar samt tar med oss detta in i något nytt som kommer ifrån vår fantasi och sättet vi tar oss an materialet. 

Jag tror inte att det avgörande för barnen är ifall de tar och ger av varandras idéer, utan det avgörande är hur vi vuxna finns där för att stötta och ge positiv respons. Att vi ställer våra öppna frågor samt inspirerar vidare när barnet behöver. Att våra barn kan växa genom att våga pröva själva, och att de är så trygga i detta så att de klarar av att bli frågad om hur de tänkte och varför de gjorde på det sättet. Jag tror att det är viktigt att barnen blir trygga i sin fria kreativitet, men också att de vågar stå upp för vad de gjort och varför. Genom att sätta ord på sitt skapande tror jag att de växer sig stolta, inte bara inom det fria skapandet utan också som fria människor.                                                                                                                                                                        

Skapande uppgift 3 Fast människa

Har funderat till och från på hur jag ska starta mitt skapande. Vill jag bestämma mig för vad det ska bli i förväg, eller ska jag bara starta och se vart jag förs. Jag bestämmer mig för att jag vill göra någon sorts uppbyggd kropp, ingen aning om vems kropp. Men jag är sugen på att få till en kropsshydda, och känna efter hur det är att skapa ett skal. Ska det vara tomt inuti? Smyckat utanpå? Börjar önska att jag hade något lätt böjbar nät till hands men det har jag inte. Utan efter att ha undersökt bland verktygslådor, återvinning och lådor som varit stängda i evigheter hittar jag något att använda som bas. Buntband och metalltråd. Då ska vi se.

Jag börjar med att sätta metallbanden varv efter varv över mina fingrar. Men känner ganska snart att det inte var så jag ville ha det. Redan nu hade jag sett en glimt av något inne i min hjärna sin inte tog det uttryck som jag ville ha. Hur kan det komma sig att jag redan efter bara några sekunder blir hindrad av mig själv. Jag har ju knappt börjat? Nä, jag får helt enkelt köra på ett tag. Inte stoppa. Skriva mer om en stund. Jag måste ge mig tillåtelse att få tid att starta på innan jag avbryter.

Nu har jag mig ett litet skal, ett runt ett. Men sen var det färdigt där känner jag. Det får lämnas och återkommas till. Plockar istället upp några buntband. Flyttar runt dem ett tag för att känna efter. Men upptäcker att hur jag än försöker styra min hjärna mot att tänka fritt i nuet går det inte, buntbanden får mig att vilja skapa en kropp. Så vad ska man göra. Jag blir ju jätte nyfiken och ger helt enkelt upp. Ett ben blir klart och jag vill bara fortsätta på resten.

Förlorade mig i arbetet och glömde helt att ta kort på hur det fortskred. Tröttnade på plasten och lade in armar i metall istället. Ville känna ett huvud nästan fyllt av något, för fyllt. Lät det bli tyg som var som eld i sättet, uppåtsträvande och flyktigt. Vill ge bilden av en kvinnokropp. En späd en. Med förgylld med pärlor. Hur är vårt kvinnoideal? Vad vill vi leva upp till, och hur vill vi se ut. Vad förväntas av oss?

I början ville jag skapa något i metall, kallt och stelt. Men förvandla det till liv genom formen. Men då materialet inte fanns som jag kände att jag behövde fick jag släppa den tanken. Det får mig att verkligen inse vidden av att det finns mycket material, samt att man är van vid olika material för att klara av att uttrycka sig så som man önskar. Det stör mig lite att det inte blev detta kalla skapande som jag önskat, utan ett istället estetiskt vackert. Lust och skirt, när det egentligen är det mörka och dystra som jag var ute efter. Som jag tycker är vackert på riktigt.

Jag vill att min skapelse ska kunna stå upp. Fixerar fötterna i en ljusskål med stenar och limpistol. Fäster även vissa delar på kroppen med limpistol. Funkar fint då det inte torkar direkt och man har möjlighet att justera medan man betraktar sitt verk.

När den är färdig känner jag igen att den är alltför ljus. Jag väljer att placera den samt min första skapelse på ett svart underlag och bakgrund. Blir bättre av att mörka den lite, samtidigt som det mörka blir en kontrast till det ljusa och gör det ännu tydligare att den är ljus. Funderar på att sätta in en bild i min konstellation, men tar bort den i sista sekund. Nu är jag klar. 

Ett självupplyftande arbete, att bara skapa. Önskar jag tog mig tid att göra det oftare. En fin stund och jag känner mig glad, samt lite förväntansfull på vad som komma ska.

Fortsätter tänka kring förra inlägget. Eller tappade jag bort mig på vägen?

Fortsätter läsa boken Pedagogiska miljöer och barns subjetktskapande, av Elisabeth Nordin-Hultman. Och önskar att alla, alla kunde plocka upp den och sätta sig med den en stund. Den ger så otroligt mycket, hjärnan snurrar som aldrig förr. Konkreta händelser i konkreta miljöer tydliggör här hur barn blir i detta nuet de befinner sig i. Och jag känner hur hjärtat värker för alla barn och ungdomar i samhället som förväntas klara av förskolan och skolans miljöer i vårt land, i vår värld- där inte dessa tankar finns med för att hjälpa personalen möjliggöra en positiv mötesplats för dem alla. Ta upp boken, läs den! Tankarna startar på nytt, samtidigt som de är så självklara och finns med i mitt dagliga arbete. Men det tål att sägas igen, vi gör inte alltid som vi tror. Här gäller det att inse att fast tankarna redan ägs av oss, kan man ändå missa att alltid agera mot dem. Nu känns det som jag svamlar, vilket jag också gör. Men det kan inte hjälpas och det sker alltid jag blir såhär euforisk av bra litteratur.
Hon diskuterar i vilket fall att vi i dagsläget uppmärksammar många barn med koncentrationssvårigheter, och bristande sociala samspel. Och att detta kan härledas till miljöerna vi låter våra barn befinna sig i, och mötena som däri möjliggörs. Om man ser det på detta sättet kan man flytta fokus bort från barnet och istället se det omkringliggande i både miljö samt upplevelser, tex kring barn som mobbar. Detta mobbande barn kanske lektionen innan den utsätter något annat barn för kränkning var med om en lektion där ingenting fick barnet att framstå som positivt och kompetent. Efter att ha varit på en sådan lektion är risken större att man går därifrån och inte kan skapa sig positiva möten med sina klasskamrater, än om istället barnet varit med om en fungerande lektion som överlag var positiv.
Så återigen måste jag ta upp vikten av att man ser till miljöns brister när en verksamhet inte fungerar, och inte till den enskilda barnet eller gruppen! Vi behöver träna oss i att se och att kunna förändra strukturer som inte fungerar för våra barn. Givetvis finns det situationer som är svåra för barn, som de behöver lära sig att hantera på ett eller annat sätt. Men det är en helt annan diskussion.

"Dekonstruktion som identifierar dominerande tänkande och handlingsmönster kan således ses som en förutsättning för att genomföra förändringar i pedagogisk praktik", en underbar sammanfattning av boken som jag bär med mig i min förskolas omorganisation.

Har även satt tänderna i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm. Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag, utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta håller jag verkligen med om. De tillfällen när man verkligen möter barnen sker för mig ofta då vi berör något verkligt ämne där barnen och jag tillsammans kan fundera med hela våra kroppar och hjärnor. Där vi knappt finner svar, utan bara mera frågor. Frågor som berör och gör oss engagerade. Här är det då viktigt för pedagogen att hitta paralleller mellan barnets värld och den de håller på att lära känna och erövra, precis som Cecilia diskuterar samma sak i förhållandet mellan konstverks innehåll och barnens egna erfarenheter. Genom att tillsammans delta i olika läsningar av bilder diskuterar Cecilia vidare att barnen ges möjlighet att diskutera tillsammans, samt att acceptera att de alla tänker och tycker olika. Detta är viktigt för barn då de tränar på att se sammanhang samt att det vidgar deras syn på verkligheten. Och inte att förglömma hjälper det också till så att barnets identitetsuppfattning blir tydligare genom att de får en möjlighet att både uttrycka sig samt ges möjlighet att läsa någon annans uttryck. Detta är något för mig ganska ovant, men jag bär med mig vidden av varför jag behöver introducera det i min barngrupp. Jag ser med spänning fram emot vilken utveckling som kommer ske av detta, både för barnen samt för mig själv!

Att fastna.

Haft ett litet avbrott från bloggande, föreläsningar och allt spännande som hör därtill. Har varit med om en förskoleflytt in i nya lokaler, sammanslagning av två arbetslag samt många nya spännande barn att lära känna under de senaste veckorna. Känns som jag befunnit mig i en tung dvala under det nya årets uppstart, men nu börjar jag hitta vägen framåt igen. Så här gäller det att ta igen förlorad tid från skolarbeten, och blicka framåt.

Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa situationer fungerar, och andra inte. Och visst tror man väl att man alltid tänker till kring det som sker i verksamheten, och hur man lägger upp det. Men efter att ruskat igång tankarna efter ett juluppehåll från föreläsningar samt träffar står man åter där igen och känner sig chockad. Det som var så självklart i mina tankar tar sig inte alltid samma uttryck i verksamheten. Vad är det som gör detta? Författaren diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta är tankar jag burit med mig under många år, precis som säkert många andra. Ändå kan jag börja fundera mitt i läsningen av en text varför jag gör si eller så i vissa situationer, varför har jag inte provat ännu ett annat sätt. Varför fastnar man? Vi lever ju i ett modernistiskt samhälle där kunskapssynen är att vi hela tiden kan bli bättre, utvecklas. Ändå är vi inom tex förskolan ofta fast i tankar som fungerade för tjugo år sedan i en verksamhet. Vad är det som gör att vi faller tillbaka till det invanda? Är det tryggheten i sig? Samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns kunskaper i det oändliga. Men hur är då dagens barn i detta? Hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar dagens barn? Och hur planerar vi upp för att denna pedagogiska miljö ska bli det bästa den kan bli? Frågor som är otroligt aktuella för mig då jag och mina kollegor precis är i uppstarten av en omorganisation där två förskolor slagits ihop till en.

Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer, som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet. Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt upp. Byggt upp utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.

Vidare diskuteras det i boken om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut i världen. Iochmed detta sätt att se på individen blir då individen och omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet gör skapar det sig själv. Både ensam, med andra samt genom miljön. Det diskuteras också vidare hur utvecklingen kring vårt inre kan påverkas, då vi numera kan ha ett hjärta som slår med hjälp ev en maskin. Eller att vi intar preparat med hormoner eller andra kemiska ämnen. Livet och världen är under ständig påverkan, och vart landar vi i detta? Går det att landa, när det är så föränderligt- eller gäller det att bara vara flytande och hänga med i utvecklingen?

Egen bilduppgift 2

Lägger nedan in texten jag skrivit om min bilduppgift 2. Är ganska så missnöjd med denna uppgift, och hur den fortskred. Men men, även detta är en lärdom.

Egen bilduppgift 2

Barngrupp med ett barn som var 4år, samt två mindre barn på 1.5år. 

Jag arbetade utefter läroplanens cirkelmodell, och valde där att börja min uppgift i den praktiska delen. 

Praktik

Jag samlade barnen och hade med mig dem i blandandet av degen, de var nyfikna med sina händer och ögon. De mätte och rörde, och fick lov att se en deg skapas framför dem. När degen var klar fick de tillgång till var sin ljummen bit. Två av dem satte genast igång att möta den. Det äldsta barnet hade mött degar förut och ville genast använda sig av redskap. Han plockade fram knivar, kavlar, skedar, pepparkaksformar mm. Ett av de små barnen såg detta genast och ville då använda sig av samma saker. Det äldsta barnet började genast fylla en form och sedan en till. Ett av de mindre barnen provade att äta en hel del, trots att han grimaserade efter varje tugga. Han skrattade och spottade, men tog ändå en nu smakbit- varpå upplevelsen av det salta upprepades. Det tredje barnet var lite skeptisk till det hela, och ville istället sitta i knät och betrakta de andra två och vad de gjorde. När han satt i knät ville han också efter ett tag ha en bit och började rulla den fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det ena lilla barnet har inte så mycket språk ännu, men satt och pekade ideligen på degen, formarna mm. Gkorde ljud, försökte uttrycka sig och pekade sedan ännu lite till.  Han tittade noga på det större barnet och härmade mycket av vad han gjorde. Det stora barnet tittade även han på de små, och kommenterade att de gör fel. De ska göra såhär sa han och visade med formarna och kaveln. Varför gör de fel hela tiden undrade han!

Efter ett tag så slutar de intressera sig för formerna, istället hämtade ett av de små barnen några pennor av tusch. Dessa satte han i degen många gånger så det blev små utgjutningar. Han provade även att måla på degen med pennorna, den andra lille härmade. De tittade på varandra och skrattade åt detta tokiga. Sen tappar de plötsligt intresset. Och intresserar sig istället för kameran. De kan inte alls släppa den, utan vill ha den. Blir alldeles förstörda och gråter. Mötet med degen tar slut. 

Dokumentation

Under tiden som de prövade degen tog jag kort och skrev ned vad de sa, och hur de såg ut att uppleva degen. 

Ananlys och reflektion

Hela mötet med degen gick otroligt fort. Jag han knappt skriva ned vad som hände, ta kort samtidigt och prata kring vad de gjorde. Jag kände forcerad i  situationen, och upplevde den som ganska negativ. Jag upplevde att det var för mycket, trots att jag bara hade tre barn. Undrar varför? Har haft betydligt större grupper vid andra tillfällen utan att känna såhär.

Teori/strävansmål

-Att barnen utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära

Analys och reflektion inför nästa möte med materialet

I efterhand upplever jag att det var negativt att ha ett äldre barn med. Han hade redan upplevt degen tidigare och var redan på ett annat plan. Istället för att de små barnen fick uppleva på sitt sätt såg de nu istället hans sätt och apade efter. Sen tror jag också att det hade varit mer givande för det stora barnet att få uppleva degen på ett mer utmanande sätt, där jag hade kunnat bidra till att få upplevelsen ännu ett steg. Istället blev jag mycket fokuserad på de små barnen, bla av den enes otrygghet i situationen. Hade det istället varit en grupp av större barn hade man istället kunnat fokusera mer på att vara mer verbal kring frågeställningar, öppna frågor, ge dem uppgifter ifall upplevelsen stannade av. Med större barn är det också lättare att fortsätta upplevelsen även om någon tröttnar, för då kan man ge det barnet annat material eller så kan det barnet välja att lämna rummet för att gå till ett annat. Med små barn inblandade måste man vara mer delaktig med dem alla. De kan inte ta samma ansvar över sig själva som större barn kan. 

Tillslut blev barnen blev mer och mer intresserade av kameran, detta för att de inte är vana vid att bli dokumenterade utan att själva få lov till kameran. Men nu behövde jag ju hålla i den, och använda den på mitt sätt. Det störde dem såpass att mötet med degen tog slut.

Mitt strävans mål kan jag ändå känna att jag räckte upp till, även om det inte blev som jag hade önskat. Barnen blev delaktiga, alla på sitt sätt. Men jag kan tydligt se hur jag vill förbättra mitt sätt till nästa gång. 

Jag behöver ha tänkt igenom gruppens sammansättning bättre. Också vara tydligare inför mig själv vad som är accepterat, är det ok att gå och hämta tex former, pennor mm eller borde jag valt en plats där detta inte gick att hämta så lätt. Sen är jag i behov av att göra sådan här granskning av mig själv och barngruppen mycket oftare, jag måste bli van vid att styra situationen samtidigt som jag dokumenterar samt vara mycket mer verbal. Mer öppna frågor, för att visa samt få syn på deras sätt att möta materialet. Samt att få syn på mig själv och hur jag gör med barngruppen.

Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern

För att starta ett projekt behöver det först läggas tid på att observera barngruppen. Var är den nu, vad är den på jakt efter, vart drar den och varför tror jag det. Vad kan det finnas runt hörnet som kan dyka upp? Jag får som Mia uttrycker det, använda mig av ett aktivt lyssnande. Efter att observerat och funderat tror jag man kan hitta en tråd att börja nysta på. Kanske det just nu handlar om tex snö. Många barn är intresserade av att leka, bygga och uppleva snö just nu. Hur lägger man upp fortsättningen, en fortsättning som gör barnen och mig samt övriga pedagoger nyfikna. Vad är det vi vill undersöka om snö? Det kan vara bra att bestämma sig för en, eller några frågor som blir utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Om det är snö som vi väljer att arbeta vidare med är det bra att vi pedagoger skapar någon sorts grund kring snö att stå på, något som gör oss lite trygga i ämnet. Vi ska givetvis vara medresenärer på snöresan, men det behöver också finnas en trygg vuxen som alltid kan ställa spännande frågor samt få arbetet vidare om barnen inte hakar på direkt. Alltså krävs en noga förberedelse. Något som vi diskuterat mycket kring i utbildningen är vikten av att dröja sig kvar i något. Ofta vill vi vuxna ge mer, fråga mer- men ibland är det bästa vi kan göra bara att dröja oss kvar. Låta frågorna grumla runt lite, kanske de omvandlas till nya frågor eller ideér under en vilande period. Alltså är det viktigt att bära med sig känslan av att inte ha för bråttom fram. Det är som Christian Fabbi säger, ”att det ofta är den vuxne som har en idé och ingång. Men det är genom barnens arbete som det utvecklas vidare. Tanke två skapas i relation med det barnen gör. De vuxna behöver lyssna på barnen.”

Som jag i tidigare inlägg nämnt blir det då otroligt viktigt för atelieristan att handleda som en sorts tolk, en tolk in i barnens hundra språk. Och för att komma åt dessa hundra språk måste barnen erbjudas varierat material, så att de kan hitta just sitt uttryckssätt. Vi behöver erbjuda material som de kan uppleva med sina sinnen. I detta fall skulle det då kunna handla om snö, uppleva snö. Den är fryst, den smälter sen kan den frysa igen. Testa snö från olika platser, ser den lika ut när den smälter. Vad ser vi när den smält. Lägga snön på ljusbordet, uppleva smältprocessen genom ett genomskinligt kärl. Uppleva den med hela kroppen. Hur låter snö? Kan vi härma ljuden. Hur upplever vi snön när vi ser och känner, kontra blundar och känner. Känns den olika på olika delar av vår kropp. Vi kan använda oss av riktig snö, måla med olika tekniker på snö, men också skapa den med färg och annat material. Det finns inga hinder, bara möjligheter!  Att sen använda sig av barnens tankar och frågeställningar för att hitta fler frågeställningar, samt för att med hela vår kropp lära känna snön. Tillsammans påbörja en färd som gör det tydligt för oss hur vi tänker, upplever och sätter ord på detta. Att ha med sig att det inte alltid är ett teoretiskt svar som är det viktiga, utan att det är vägen dit vi är ute efter. Jag bär också med mig vikten av att det är det kollektiva lärandet vi vill åt, lärandet som tillåts ha en större ingång där många testar tillsammans. Där vi både härmar varandras sätt, samt tillåts göra olika. Och där pedagogen lyssnar för att se betydelsen och varför frågan uppstod, samt ställer följdfrågor vid behov för att komma vidare. Det är också upp till oss pedagoger att organisera rummen så att de inte finns där för att enbart ge oss rena svar, utan för att ge oss möjlighet att få flera ingångsvinklar. Det finns ofta inte bara ett riktigt svar, utan flera parallella sanningar. 

Lenz Taguchi (1998) menar att den sparade dokumentationen kan fungera som material vid diskussioner mellan pedagoger och övriga vuxna om barn, hur de lär, tänker, gör och så vidare. Genom pedagogisk dokumentation ges barnet en möjlighet att ta kontroll över sitt eget lärande och pedagogen att ta kontroll över sitt arbete. Man får en möjlighet att lära sig om hur barnet upplever och förstår. Som pedagog får man en chans att kunna betrakta barnet om igen, vilket ger oss ytterligare möjligheter till utvecklande reflektioner och lärotillfällen. 

Det blir ett hjul av kunskap som snurrar runt, runt och där vi alla tillåts växa som individer. Utan krav där det är upplevelsen i sig som är det viktiga, inte prestationerna. Vilken härlig tanke!