Skapande uppgift 3 Fast människa

Har funderat till och från på hur jag ska starta mitt skapande. Vill jag bestämma mig för vad det ska bli i förväg, eller ska jag bara starta och se vart jag förs. Jag bestämmer mig för att jag vill göra någon sorts uppbyggd kropp, ingen aning om vems kropp. Men jag är sugen på att få till en kropsshydda, och känna efter hur det är att skapa ett skal. Ska det vara tomt inuti? Smyckat utanpå? Börjar önska att jag hade något lätt böjbar nät till hands men det har jag inte. Utan efter att ha undersökt bland verktygslådor, återvinning och lådor som varit stängda i evigheter hittar jag något att använda som bas. Buntband och metalltråd. Då ska vi se.

Jag börjar med att sätta metallbanden varv efter varv över mina fingrar. Men känner ganska snart att det inte var så jag ville ha det. Redan nu hade jag sett en glimt av något inne i min hjärna sin inte tog det uttryck som jag ville ha. Hur kan det komma sig att jag redan efter bara några sekunder blir hindrad av mig själv. Jag har ju knappt börjat? Nä, jag får helt enkelt köra på ett tag. Inte stoppa. Skriva mer om en stund. Jag måste ge mig tillåtelse att få tid att starta på innan jag avbryter.

Nu har jag mig ett litet skal, ett runt ett. Men sen var det färdigt där känner jag. Det får lämnas och återkommas till. Plockar istället upp några buntband. Flyttar runt dem ett tag för att känna efter. Men upptäcker att hur jag än försöker styra min hjärna mot att tänka fritt i nuet går det inte, buntbanden får mig att vilja skapa en kropp. Så vad ska man göra. Jag blir ju jätte nyfiken och ger helt enkelt upp. Ett ben blir klart och jag vill bara fortsätta på resten.

Förlorade mig i arbetet och glömde helt att ta kort på hur det fortskred. Tröttnade på plasten och lade in armar i metall istället. Ville känna ett huvud nästan fyllt av något, för fyllt. Lät det bli tyg som var som eld i sättet, uppåtsträvande och flyktigt. Vill ge bilden av en kvinnokropp. En späd en. Med förgylld med pärlor. Hur är vårt kvinnoideal? Vad vill vi leva upp till, och hur vill vi se ut. Vad förväntas av oss?

I början ville jag skapa något i metall, kallt och stelt. Men förvandla det till liv genom formen. Men då materialet inte fanns som jag kände att jag behövde fick jag släppa den tanken. Det får mig att verkligen inse vidden av att det finns mycket material, samt att man är van vid olika material för att klara av att uttrycka sig så som man önskar. Det stör mig lite att det inte blev detta kalla skapande som jag önskat, utan ett istället estetiskt vackert. Lust och skirt, när det egentligen är det mörka och dystra som jag var ute efter. Som jag tycker är vackert på riktigt.

Jag vill att min skapelse ska kunna stå upp. Fixerar fötterna i en ljusskål med stenar och limpistol. Fäster även vissa delar på kroppen med limpistol. Funkar fint då det inte torkar direkt och man har möjlighet att justera medan man betraktar sitt verk.

När den är färdig känner jag igen att den är alltför ljus. Jag väljer att placera den samt min första skapelse på ett svart underlag och bakgrund. Blir bättre av att mörka den lite, samtidigt som det mörka blir en kontrast till det ljusa och gör det ännu tydligare att den är ljus. Funderar på att sätta in en bild i min konstellation, men tar bort den i sista sekund. Nu är jag klar. 

Ett självupplyftande arbete, att bara skapa. Önskar jag tog mig tid att göra det oftare. En fin stund och jag känner mig glad, samt lite förväntansfull på vad som komma ska.