Hela min uppväxt har jag utövat olika estetiska uttryckssätt där man utgick ifrån något bestämt sätt att göra på. Jag spelade piano där noter och ackord bestämde hur jag skulle spela. Jag sjung, där noterna styrde när och hur det skulle låta. Jag dansade där man utgick ifrån olika positioner och steg. Jag målade, där läraren ofta påpekade vad som kunde förbättras och hur detta kunde göras, alltefter en mall där barnen skulle göra samma saker. Det var inte en plats jag befann mig på där kreativiteten var helt fri. Just då som barn tror jag inte att jag hade förståelse att reflektera över detta alls, som något som kunde påverka min kreativitet. Men jag vet att jag ofta kände mig orolig i mina skapande, just för att där fanns en chans att faktiskt misslyckas och göra fel. Det var inte förrän på gymnasiet som jag stötte på det fria skapandet, och hur underbart det faktiskt var! Där läste jag en linje med tillgång till både fridans, teater, fotografering samt andra uttryckssätt. Underbart var det, men plötsligt blev också allt väldigt svårt. Att förlita sig på sig själv i så stor utsträckning att man vågade skapa något ur sin egna fantasi. Något som andra fick av mig i form av olika uttryck, men som kunde mottas på vilket sätt som helst. Det kunde diskuteras, ratas eller höjas till skyarna. En stor rädsla växte mitt i allt detta fria skapande, och ibland var det svårt att njuta fullt ut av möjligheterna jag gavs.
Jag funderar på hur det hade varit om jag inte gått igenom alla dessa tekniska kunskaperna innan jag fick till mig det fria skapandet? Antagligen hade jag inte haft hälften så mycket teknik som jag nu hade med mig i många av mina utövanden. En vinst förvisso, för utan dem hade jag kanske inte kunnat utforma hälften av vad jag nu var kapabel till. Men hur hade mina uttryckssätt sett ut om jag hade haft mer fritt skapande? Hade jag haft en större fantasi att ta hjälp av, hade jag känt mig mindre hämmad? Det som saknades för mig var balansen mellan det tekniska, samt möjligheten att få växa genom egna idéer. En chans att genom teknik kunna lära mig hantera uttrycket, men att samtidigt ges en arena där utövande av uttrycket var fritt för mig att styra.
Jag tror att barnen behöver imitera varandra, samt ges förslag till hur de ibland kan komma vidare i sina arbeten. Jag som vuxen har mycket mer beprövade metoder som jag kan delge de som är yngre, och givetvis ska de få ta del av vad jag har att erbjuda. Precis som jag anser att det är lika viktigt att barnen kan delge varandra sina beprövade idéer och tankar. Vi växer av detta växelbyte, vi härmar och imiterar samt tar med oss detta in i något nytt som kommer ifrån vår fantasi och sättet vi tar oss an materialet.
Jag tror inte att det avgörande för barnen är ifall de tar och ger av varandras idéer, utan det avgörande är hur vi vuxna finns där för att stötta och ge positiv respons. Att vi ställer våra öppna frågor samt inspirerar vidare när barnet behöver. Att våra barn kan växa genom att våga pröva själva, och att de är så trygga i detta så att de klarar av att bli frågad om hur de tänkte och varför de gjorde på det sättet. Jag tror att det är viktigt att barnen blir trygga i sin fria kreativitet, men också att de vågar stå upp för vad de gjort och varför. Genom att sätta ord på sitt skapande tror jag att de växer sig stolta, inte bara inom det fria skapandet utan också som fria människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar