Ett försök till sammanfattning av atelierista utbildningen våren
2013, men egentligen så är det ju så mycket mer...
Läser boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande av
Nordin-Hultman. Och vilka tankar som sätts igång. Boken börjar med tre
beskrivningar av barn i olika miljöer, och hur barnet då upplevs. Att vissa
situationer fungerar, och andra inte. Vad är det som gör detta? Författaren
diskuterar att det vardagliga synsättet på förskolorna är att se barn och deras
brister, inte vad i verksamheten som kan underlätta. Detta tror jag också kan
diskuteras i förhållande till vad vi erbjuder barnen för miljöer i deras
verksamhet. Det blir så tydligt efter all litteratur och diskussioner att i
Reggio Emilia är den tredje pedagogen så delaktig, och framför allt så
genomtänkt. Jag tror att många förskolor i Sverige har en miljö som inte
hjälper, utan kanske mera stjälper. Och att man fortfarande lever sin
verksamhet så som man gjorde för lång tid sedan, då det var rutinerna som
styrde och inte barnen. Men det finns också en nyfikenhet på hur man kan
organisera om och förbättra som jag hoppas kommer att bidra till en utveckling
inom de svenska förskolorna, samt synsättet till varför vi har våra förskolor. Jag
håller med om det som står i Gunilla Dahlbergs bok: Från kvalitet till
meningsskapande, att förskolan är en rättighet för alla barn och ett forum och
en mötesplats där man får möjlighet att möta andras åsikter och växa tillsammans.
Jag läser i boken om att det mänskliga mötet är grunden för pedagogik såväl som
för etiska relationer, och att det då blir förskolans ”sanna” roll att
underlätta och åstadkomma dessa möten (s 121). Vi är inne i ett
förändringsarbete på många förskolor, och vi närmar oss detta forum från flera
olika håll- beroende på vilka vi som arbetar inom förskolan är, och vad vi
själva bär med oss. Men samhället idag är så snabbt, utvecklande och det finns
kunskaper i det oändliga. Hur är då dagens barn i allt detta kan man diskutera,
och hur ska vi göra för att utforma en kreativ pedagogisk miljö som passar
dagens barn?
Boken tar också upp ämnen som normalfördelning och normer,
som Popkewitz och Rose utvecklat tankar kring. I stort handlar det om
statistiska normalfördelningar som fastställer normer vilket vi i vårt led
använder oss av när vi ser på individer. I förlängningen blir det då så att vi
ser konstruktioner av olikheter med utgångspunkt i konstruktioner av likhet.
Vilket betyder att olikheter och skillnader blir då inte bara olikheter och
skillnader, utan att dessa istället betraktas som avvikelser. Skrämmande tanke
tycker jag, att alla i vår stora värld ses utifrån en norm som samhället byggt
upp. Uppbyggt utifrån ledande kultur och samhällsuppbyggnad, inte individerna
inom sig själva. Men jag är inte så naiv att jag inte kan se var detta tänk
kommer ifrån, givetvis är det så att samhället vi lever i speglar hur vi ses
på. Men det är ju också människan i samhället som skapar samhället. Det hade
känts lättare att acceptera detta om vi som människor vore mer kapabla att leva
i nuet, men precis som det diskuteras i boken har vi fokus på det som varit
eller dit vi ska. Det är mer fokus på att se historien som varit samt framtiden
som vi är på väg mot. Jag önskar att samhället tillät oftare att andas i
stillhet och bara vara, och utvecklas där vi befinner oss nu.
Vidare diskuteras det
i boken Pedagogiska miljöer om uppdelningen av det yttre och det inre. Ett sätt
att se på individer som domineras i väst, och som senare spridit sig vidare ut
i världen. I och med detta sätt att se på individen blir då individen och
omgivningen varandras kontraster. Det barnet gör och säger utgår ifrån barnets
inre kärna och varande. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tycker det
är otroligt tydligt att man genom att se barn i olika miljöer blir medveten om
hur miljöerna skapas av barnet, som i sin tur skapar barnet. Vi pedagoger har
otroligt stor makt här att möjliggöra eller undergöra för barnen hur deras
vardag skall komma att ta sig uttryck i nutidens förskolor. Genom att barnet
gör skapar det sig själv. Både ensam, samt med andra och genom miljön. Det är
bara att acceptera att ska man jobba i dagens förskola behöver man klara av att
vara flytande och hänga med i utvecklingen, annars tror jag inte att vi kan
erbjuda förskolan som allt den skulle kunna vara. Och jag tror verkligen vi
behöver fler möjliggörare ute i förskolan, och det är så jag ser på min nya
roll som atelierista. En möjliggörare som arbetar nära vår tredje pedagog, nämligen
vår miljö och allt den kan bli.
Har även satt tänderna
i en spännande artikel som heter Konst för barn- vad skall det vara bra för? av
Cecilia Nelson som är verksam som konstpedagog. I artikeln diskuterar hon
vikten av att pedagogen tillåter barnen möta bilder som kan tolkas på många
sätt, tex bilder som handlar om svek och kärlek, slagsmål och brutalitet mm.
Hon anser att det inte är myten underhållning barnen är ute efter i sin vardag,
utan istället livsfrågor som engagerar och material som får dem att fundera. Detta
är ett viktigt uppdrag för oss som jobbar med barn, att vi erbjuder barnen
denna bildning för både öga och själ. Att vi ställer dessa frågor som får
barnen att börja reflektera kring det de upplever, och att vi ger dem möjlighet
att verkligen se och känna. Både genom olika material, bilder men också genom
mötena som uppstår i allt detta. Loriz Malaguzzi sa en gång ”att vår tid ger
ögat en större roll i samhället i och med all reklam mm, men syftet är
samtidigt att utnyttja och förnedra det. Seendets pedagogik handlar inte bara om att
se, sa han. Den innebär att tränga in i tingen, tillägna sig, reflektera och
kunna ta ställning. Att inse”. Nu är det upp till oss att leva upp till dessa
visa, insiktsfulla tankar. Jag läser vidare i boken Barns visuella kulturer om
att en mental bild innehåller så många delar som inte ryms i själva ordet. Ord
och bild är delar av varandra. Ord består av bilder och bilder kräver ord för
att talas om (sid 12). Därför är det så viktigt att barnen utmanas till att
uttrycka sig på både på ett bildligt sätt men också ett verbalt. Men vi behöver
vara medvetna om en annan sak jag läser i Barns visuella kulturer, nämligen att
”kunskapen eller inlärningen av det visuella oftast sker varken medvetet eller
strategiskt. Som en följd av att detta kunskapsinhämtande präglas av
omedvetenhet -eller inte uttalas som en kunskap- blir det även svårt att få
till förändringar både av det visuella och av de kunskaper och värderingar som
varje individ bär med sig om det visuella, sid 75”. Detta innebär att vi
behöver bli med medvetna och prata om alla bilder som rör sig i våra och våra
barns liv. Alla bilder- all slags användning av bilder och visualitet kan vara
lärande. Men vad innebär det då att bara visuellt läskunnig? David Allen (1994)
menar att man för att kunna bli visuellt läskunnig bör ha tillgång till ett
antal olika verktyg. Man bör:
1 lära sig en vokabulär för att kunna tala om det visuella
2 lära sig ett kritiskt förhållningssätt till det visuella
3 lära sig att läsa och tolka det visuella (sid 53, Barns
visuella kulturer)
Genom att medvetandegöra dessa bilder har vi en chans att
påverka både oss själva och vår vardag. Vilket i ett ännu vidare perspektiv
innebär att även vårt samhälle kan påverkas och bli genom våra val.
En annan sak jag bär med mig från min atelierista utbildning
är vikten av medvetenhet även kring barns lekar och hur de påverkas av denna
visuella kultur. Att det i barns längtan efter att äga vissa leksaker, eller
att delge vissa teveprogram mellan varandra kan finnas en längtan efter att
ingå i en gemenskap. En gemenskap som skapas utefter bilder som väljs att visas
i vårt samhälle, där några få människor är med och väljer ut vilket på sikt
påverkar ett helt samhälle. Men det är viktigt att fundera och reflektera över
ideologierna bakom produkterna och de ideologier som framkommer i barns lekar
kring samma produkter.
Vi har diskuterat i vår atelierista utbildning hur vi ser på
barnen och deras sätt att se, återskapa och imitera varandra. Jag tror att
barnen behöver imitera varandra, samt ges förslag till hur de ibland kan komma
vidare i sina arbeten. Jag som vuxen har mycket mer beprövade metoder som jag
kan delge de som är yngre, och givetvis ska de få ta del av vad jag har att
erbjuda. Precis som jag anser att det är lika viktigt att barnen kan delge
varandra sina beprövade idéer och tankar. Vi växer av detta växelbyte, vi
härmar och imiterar samt tar med oss detta in i något nytt som kommer ifrån vår
fantasi och sättet vi tar oss an materialet. Lika viktigt som det är för barnen
att ge och ta av varandra, tror jag det är att vi vuxna är närvarande och ställer
våra öppna frågor samt inspirerar vidare när barnet behöver. Att våra barn kan
växa genom att våga pröva själva, och att de är så trygga i detta så att de
klarar av att bli frågade om hur de tänkte och varför de gjorde på det sättet.
Jag tror att det är viktigt att barnen blir trygga i sin fria kreativitet, men
också att de vågar stå upp för vad de gjort och varför. Genom att sätta ord på
sitt skapande tror jag att de växer sig stolta, inte bara inom det fria
skapandet utan också som fria människor.
Och för att kunna börja skapa och pröva sig fram inom dessa
olika uttryckssätt måste vi låta våra yngsta barn få möta olika material. Olika
material som de lär känna och lär sig hantera. Precis som de får lov att möta
olika människor, som blir en hjälp genom livet så att man lär känna sig själv
och hur man vill vara.
Reggio Emilia är en filosofisk livsstil som arbetar utifrån
att människor existerar i relation till varandra, de finns i sin tid och i sitt
sammanhang. Och i dessa relationer bär man med sig vikten av ömsesidighet,
cirkularitet och interaktion. Så om man inte känner till Reggio Emilias
grundtankar kan nog mitt sista stycke komma att upplevas som väldigt
jag-centrerat, men så är inte fallet. Utan precis som Loris Malaguzzi sa är vi
delar av ett ekologiskt sammanhang. ”Vi måste hitta fram till en ny sorts
demokrati, som inte baserar sig på likhet utan tvärtom på rätten till vars och
ens olikhet, till en kollektiv subjektivitet” sid 134, Wallin.
Jag tror starkt på att genom möjligheten till många olika uttryck
får barnen en grund att stå på. En grund som kan vara till hjälp för att leva
ett liv där man både känner sig fri att uttrycka sig på det sätt man vill, men
också att man är en trygg person som själv vågar ifrågasätta förbestämda
låsningar. Låsningar som stoppar vårt samhälle från att bli en fri arena, där
man kan uttrycka sig på sitt valda sätt. Vi anser vår arena idag med demokrati
och nutidskonst vara fri, men är den verkligen det? Precis som det står i boken
Barns visuella kulturer är det viktigt att frågorna var, när, hur- och vem det
är som får synas i det offentliga rummet-, alltid är med oss i våra
funderingar. Det finns så mycket förbestämda åsikter som stoppar och låser, och
när man börjar tänka på det blir det riktigt skrämmande. Dagens barn börjar redan
i sina tidiga år forceras in i fack, där man får krav från alla möjliga håll på
hur man ska göra för att bli en medborgare som ska kunna bidra till såväl vår ekonomiska
överlevnad samt våra politiska ställningstaganden. Givetvis behöver vi allt
detta i vårt gemensamma samhälle, vissa byggaxlar behövs för att ett globalt
samhälle ska fungera. Men det är detta låsta, förbestämda jag vill komma ifrån.
Men jag är helt övertygad
om att samhället kommer överleva även att våra små medborgare vågar ställa sig
själva frågan –Varför, och isåfall måste det vara på detta sättet?
