Ja ja, livet är livet och det går inte att styra över allt. Men jag njöt i fulla drag av att läsa alla tankar, och att själv känna hur hjärnan vrider igång sig för att fastna och uppehålla sig vid en del av det som stod att läsa.
I kompendiet står det om hur man ska tänka inför ett temauppstart. Många frågor kring vad barnen behöver, gruppen i stort och hur lägger man upp arbetet. Men står också en viktig fråga, nämligen vad behöver pedagogerna själva utveckla och lära?!? Denna tanke har jag inte så ofta burit med mig in i en tilltänkt temauppstart. Ofta lägger man fokus på barngruppen, dess behov och hur stor möjlighet man har att arbeta med just temaarbetet. Men hur tänka kring oss pedagoger? Vad kan det vara vi själva behöver träna och utveckla vidare. Ofta är det ju ändå så att på en arbetsplats är man bra på olika saker. Och de saker man är bra på de väljer man att ansvara över och arbeta vidare med. Vilket innebär att man lär sig mer och mer om samma saker. Om det inte är så att man blir bekväm och stagnerar i sitt kunnande helt. Men när vi tänker kring barnens lärande har vi en helt annan syn. Där ska barnen hela tiden vidare i sitt tänk, ges nya redskap för att förstå sin omvärld. Skillnaden är väl att vi vuxna väljer vad i vår omvärld vi vill veta något extra om. Det är där vi lägger fokus och väljer att utveckla oss vidare. Tänk om vi alla vuxna skulle möta nya kunskaper var dag, precis som barnen ofta gör. Det hade ju varit på ett sätt otroligt fantastiskt, att känna att man hela tiden utvecklas vidare. Men också otroligt tröttsamt, att inte bara få vila i sin kunskap emellanåt. Hur upplever barnen det? Jag tror det är mycket viktigt att vi vuxna tillåter båda delarna. Både det vilande samt det utforskande.
En annan tanke som slår mig är hur mycket arbete som krävs innan en uppstart överhuvudtaget är möjlig. Detta arbetssätt anser jag mig ändå vara van vid från min förskola, men jag tror inte det är alla som gör en så stor planering som det beskrivs i kompendiet. Jag tror också det kan finnas en ovana för många pedagoger att följa barnen i deras tankar kring hur man ska komma vidare. En stor utmaning med att få syn på deras tankar, så man vet vart man ska föra vidare arbetet. Självklart arbetssätt för vissa, men långtifrån alla.
Jag läser till atelierista för att själv få en tydligare bild av varför jag tycker de konstnärliga uttrycken är så viktiga för både små barn, stora barn och vuxna. Jag får formuleringar som stämmer överens med min egna syn, och jag tydliggör för mig själv vad det är som gör att denna kunskap som upplevs i det kreativa, fria skapandet är så otroligt viktig. Det blir på ett sätt en bekräftelse för mig att det jag arbetar med i verksamheten bidrar till utveckling och meningsskapande.
Tarja skriver att ”pedagogens roll är att stödja barnet i utvecklingen från konkreta till abstrakta symbolspråk, där denna relation behöver synliggöras av den vuxne”. Jag läser också om Mascia Marconis tankar som skriver om att den egna identitetens utveckling är central för relationerna med andra och här är igenkännandet och hanterandet av känslor avgörande. Att lära känna känslornas språk, deras olika uttryck stärker förmågan att kommunicera, berätta och göra sin röst hörd. Jag blir nästan rädd.
Vilket otroligt stort, och viktigt ansvar som vilar på oss pedagoger. Men spännande är det!
